Många är de gånger jag bynglat in min cykel i bilens bagageutrymme. Bilen sväljer det mesta, men den är en halvkombi och därför är själva öppningen den svaga länken. Eller snarare den smala passagen. Ett cykelstyre är ostyrigt och två snurrande hjul, två pedaler och femton tunga kilon, dammig ram och oljig kedja - ja, sammantaget är det inte helt enkelt att få in cykeln i bilen. Jag svär lika mycket varenda gång.
     Mumlar saker som "tänk att en stackars ensamstående medelålders svag kvinna inte någonsin kan få lite hjälp" och försöker peppa mig själv med tankar som "bra karl reder sig själv" och "kvinnor kan". Och så torkar jag svetten ur pannan, tar ett djupt andetag och kryper in via sidodörren och försöker få in cykelstyret utan att pedalen skrapar lacken.

Men så, den här gången, dyker plötsligt en snygg karl, i min egen ålder upp. (Jag har nämligen just precis lärt mig hur män i min egen ålder ser ut. Äntligen förstått vilka män det är jag ska spana in. De senaste tio åren har annars snyggingar jag skådat i form av "män i min egen ålder" varit snubbar på ganska exakt 33 år. Men nu har jag lärt mig se).
     Och han frågar:

Nej, det gör han inte. För just när denne man, i jeans och tröja och vackert grått hår och högst modern mustasch (tänk Juholt, tänk Magnum. Fast grå) kommer fram till mig så ramlar cykelhelvetet ner i bagageluckan med en behändig liten duns.
Så istället säger han:

     - Och jag som just hade tänkt fråga om du behövde hjälp.

Och lät han inte en aning besviken?

     - Men det där har du visst gjort förut?

För någonting mer måste han ju säga, nu när han inte fick visa sin manliga vänlighet.

     - Ja, det har jag gjort massor av gånger, säger jag. Och inser att jag som vanligt är avsnoppande, självsäker och ett besserwissrande fruntimmer som kan allt själv och minsann inte behöver en man i sitt liv (herregud, helt hjälplös, trött på ensamheten och desperat av längtan). Så jag försöker snabbt kompensera:
     - Och jag svär lika mycket varje gång!

Han släntrar iväg, och visst är hans gång tyngd av ogjord vänlighet och hans hjärta lätt krossat av besvikelse och en släng av förlägenhet. Han går tillbaka till sin bil och jag går mot porten för att hämta mina väskor. Jag ler mot honom i hopp om att han ska förstå hur glad jag blev, men är osäker på om det framgår.
     Jag tittar på honom med solglasögonen uppskjutna i håret och jag ser att han är en man i min ålder och att jag tycker han ser bra ut. Och jag tänker:

     - Fråga mig snart igen!