Tortyr. Mänsklig tortyr. I alla mina mostrars mamelucker - ren och skär ondska.

Jag ska ta det från början. Väldigt mycket början.

     "Hej, jag heter Lena och jag är chokladoman."

     Detta är ingen hemlighet. Jag har varit chokladoman hela livet. Jag äter choklad varje dag. Minst en hundragrammare. Jag har väl snittat en 40-50 kilo per år de senaste trettio åren.

När jag var liten gillade jag Dajm. Min bästis åt Japp. Sedan började jag med Taragona. Nötchoklad är det bästa jag vet. Schweizernöt och Helnöt gick det en hel del på tidigt 80-tal. Sedan hade jag en lång period med Valnöt, ni vet de där två stängerna som låg i silverförpackning. Varför slutade de att tillverkas? Han som bestämde det borde ställas inför rätta.

     Center och Plopp har genom åren tillhört favoriterna. Kan du känna skillnad på en Plopp? Det är det inte alla som kan. Under fotbolls-VM 1990 åt jag Snickers. Två stycken till varje match. Det är tre matcher per dag i gruppspelet. I tre veckor. Sedan fortsatte jag med Snickers i många år. Varvade med wienernougat. En hel ask. 225 gram. Ätes med tre stycken Knäck, mjuk söt lakritskola. Lakrits och choklad tuggas samtidigt. Receptet gäller för en person.

     Under några underbara år på 90-talet fanns en chokladbit från Toms choklad. Ljus choklad med hackade nötter. En avlång bit som kunde brytas i fyra delar. Varje del bestod i sin tur av fyra stavar. Godare choklad har aldrig funnits varken tidgare eller senare. Den var svår att få tag på. Jag jagade den bland gömda tobaksaffärer, tre-för-en-tia på bensimmackar, köpte slut på lagren på närbutiken och Konsum. Helt plötsligt försvann den. För alltid sörjd och saknad.

Så blev det år 2000. Valnöt hade tagits ur sortimentet, likaså Taragona. Marabous choklad tyckte jag inte längre om. Jag blev vill ett tag och provade en massa olika sorter. Sedan fick jag korn på Geisha. Märkligt, den är ju bara söt och kladdig och har inga nötter, ändå gick jag på den i ett par års tid. Till slut tröttnade jag på kladdet och in i mitt liv kom Fazers blåa. Himmelsk god, enkel mjölkchoklad. Efter det var allt annat utfyllnad. Det var endast och allenast Fazers blåa jag ville ha.

Men så. Sedan den första dagen av nådens år 2008 har jag varit chokladfri. Jag bara slutade. Rakt av. Utan tidsbegränsning. Utan krav. Utan förbud. Utan förberedelse. Utan att egentligen fatta något beslut. Jag bara inte åt choklad.

     Dag 216 tog jag ett återfall. Också detta helt oplanerat, utan skam, utan efterverkningar. Jag bara åkte till affären, köpte en tvåhundragrams Fazer blå, åt upp den under eftermiddagen och sedan var det bra med den saken. Men insikten att sådana återfall inte får ske särskilt ofta var väldigt tydlig för mig. Var 216:e dag kanske kan vara lagom. Max.

Men så i dag. Helt intet ont anandes går jag in på närbutiken på hörnan och köper ett äpple och en nektarin. När jag kommer fram till kassan ser jag det. Stället. Chokladstället. Som skriker åt mig. Klamrar sig fast vid mig. Överfaller mig. Torterar mig. I stället ligger snyggt staplade 200-grams chokladkakor av märket Fazer blå. Men förutom den vanliga, min gamla favorit, ligger där en helt ny sort. Fazer blå med hasselnötter. 200 gram mänsklig tortyr.

Fråga mig inte hur jag kom ut ur butiken, jag var knockad, omtöcknad, gick som i dimma, hade svårt att andas.

Nu plågas jag varje minut. Den lämnar mig ingen ro. Jag längtar. Våndas. Brottas med demoner. Får jag? Ska jag? Kan jag? Måste jag?

Och jag vet, att allt som ligger emellan mig och min ljuvliga plågas längtan, är tid.

Om man står i begrepp att köpa lägenhet behöver man först lära sig mäklarska. Det vill säga man behöver förstå vad mäklarna egentligen menar i sina annonstexter. Jag har gått en empirisk kurs och ber nu att få publicera en ordlista:

Perfekt pendelavstånd = hela fastigheten skakar när tågen kör förbi, tio meter från ditt sovrumsfönster

Charmig planlösning = helt omöjlig att möblera

Genuina inredningsdetaljer = köksskåpen är original från 40-talet, liksom spisen, plastmattorna och det emaljskadade badkaret

Möblerbar hall = du kan ställa en stol eller en byrå mellan två dörrar

Nära naturen = in the middle of nowhere 

Gångavstånd till city = javisst, men det tar en halvtimme

Stor potential = totalt nedgången och kräver en helrenovering innan inflyttning

Lägenhet med utsikt = den ligger ovan marknivå och har åtminstone ett fönster

Acceptpris = den här är f-n så svårsåld

Matplats i kök med plats för 4-6 personer = ja, om man inte ska äta och ingen samtidigt behöver kunna röra sig i köket

Fungerande öppen spis = till skillnad från en som inte fungerar, vilket man dock aldrig ser annonseras

Hall med avhängningsmöjligheter = jamen så bra att det finns en krok eller två, vad har man annars en hall till?

Sovrum med plats för dubbelsäng = om ena långsidan står tryckt mot elementet under fönstret och du inte behöver ha en enda byrå, stol eller bord bredvid sängen.

Stilfulla vitvaror i köket =  en helt vanlig kyl och frys

Gott om plats för möbler = det här är en väldigt liten enrumslägenhet

Härligt ljusinsläpp i vardagsrum = rummet har ett fönster på ena kortväggen

Hallen målad i modern grön nyans = illgrön, skrämmer effektivt bort inbrottstjuvar

Bra sovrum = det har jag ingen aning om vad det betyder. Man ser aldrig ”dåligt sovrum”

Toppmodernt boende med balkong i mysigt kvarter – man får bara hoppas att lägenheten ligger i samma kvarter…

Det är ett spännande liv jag lever. Det händer saker hela tiden!
     Härom veckan hamnade jag bredvid en annan cyklist vid rödljuset i Roslagstull. När jag gled upp bredvid honom i en snygg inbromsning för att trafikljusen just slagit om till rött såg jag att det var en bekant, herr B, som visserligen bor bara ett par kilometer ifrån mig men som jag inte träffat på länge. Det är långrött vid Roslagstull så vi hann uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Att ge en kram sittandes på varsin cykel bärandes hjälm är inte ett bra sätt att hälsa på dock, kan jag konstatera. Vi borde ha tagit i hand istället.
     Två veckor senare cyklade jag ikapp herr B:s hustru och fick en pratstund längs Roslagsgatan.
     Samma morgon som jag mötte herr B hade jag skurit mig i undersidan av stortån när jag trampade på en osynligt liten glasbit, ett splitter som inte annat jag kan förstå måste härröra från den ljuslykta jag råkade slå ner kvällen innan. Det märkliga var att ljuslyktan kraschade mot badrumsgolvets turkosa klinker och sprätte ut över delar av hallgolvet. Jag plockade glasbitar och dammsög i vida cirklar upp allt splitter. Hur det kunde ligga kvar i köket, som ligger i en annan del av lägenheten, det förstår jag inte. Men tån blödde ymnigt.
     Att jag två kvarter efter mötet med herr B vid rödlyset med några centimeters marginal undgick att hamna rakt in i en hastigt öppnad bildörr på en parkerad Toyota bidrog ytterligare till att den där onsdagen blev en väldigt spännande dag.

Förra veckan stod min cykel utanför jobbet och väntade på mig när jag var på väg hem strax efter klockan sex, hungrig och trött, med platt framdäck. Tanken att behöva gå - ledandes en cykel - nästan en timme istället för att hoppa upp på jonnen och vara hemma på en kvart kändes minst sagt oöverstiglig just då. Jag närde en tanke att jag kunde gå till en cykelverkstad i nästa kvarter, som jag antog var stängd så här dags, i hopp om att där fanns en slang med luft så att jag kunde fylla däcket och åtminstone kunna cykla en bit på det. Att försöka få däcket rullbart genom att handpumpa med den pump jag alltid har på pakethållaren var dömt att misslyckas. Jag hade redan försökt i mitt anletes svett.
     När jag kom fram till cykelverkstaden, som är ett hål i väggen, visade det sig att den var öppen. Jag frågade efter luft och reparatören, en äldre liten man av utländsk härkomst, sa att "du kan få hur mycket luft du vill" och himlade med ögonen, "men det pyser ut igen och du förstör hjulet." Jag frågade om jag kunde lämna in cykeln och hämta den nästa dag, medan jag inom mig suckade tungt över att dels behöva gå hem bärandes cykelkorgen och hjälmen, dels bli tvungen att promenera till jobbet nästa morgon. Men efter lite dividerande sa den vänlige repartören att han kunde fixa punkan på 20 minuter. Tack så mycket sa jag, gick och tog en fika och hämtade sedan cykeln, betalade 160 kronor och cyklade hem, bara en halvtimme försenad.
     Det där hände en tisdag. Torsdagen i veckan efter upprepades exakt samma sak. Hemgång efter klockan 18. Platt framdäck. Hål i väggen. Vänlig liten man. 160 kronor.
     Medan jag stod utanför cykelverkstaden såg jag en känd skådespelare komma gående med två systemkassar. Vad han heter vet jag inte men han är en av papporna i filmen Tomten är far till alla barnen.
     I förrgår var jag in på en liten hälsokostaffär, bara något större än ett hål i väggen, och när jag betalat det jag kom dit för att köpa började innehavaren, en söt kvinna i min egen ålder, och jag prata. Det började med att jag ställde en enkel fråga om en produkt. En kvart senare hade vi gått igenom hela samhällsstrukturen, en mängd kroppsliga åkommor och jag visste var hon bodde nu och var hon hade bott förut och hon visste detsamma om mig. Vi fick sluta den trevliga pratstunden när ytterligare en kund kom in i butiken. Jag hade gärna stannat kvar. Han var grymt snygg, lång, mörk och spännande med skinnjacka, kunden.

Igår när jag skulle cykla till jobbet hittade jag cykeln i källarförrådet med platt framdäck. Resten av dagen är en lång historia och, faktiskt, inte alls spännande.

Stå och prata i mobilen

Cykla och prata i mobilen, bärandes ett uppfällt paraply

Åka skateboard och prata i mobilen

Cykla mot trafiken

Cykla utan hjälm och prata i mobilen

Tvärstanna

Svänga. Där det inte finns någon väg åt något annat håll

Vingla fram på oväxlad damcykel och prata i mobilen

Stå tillsammans med tre kompisar och prata i mobilen med en fjärde

Parkera sin cykel

Rasta sin hund

Cykla till jobbet

Cykla två i bredd på racercyklar och prata med varann

Cykla om en annan cyklist, på insidan

Åka eu-moppe

Gå och prata i mobilen

Uppenbarligen.

"Han är snygg för sin ålder".
Vad är det för kommentar? Om du är en kvinna som ser en man och tänker "Åh, vilken snygging!" så är han ju snygg enligt din bedömningsskala. För inte går du väl runt och tittar på folk och tänker så här: "Där går en man. Hur gammal kan han vara? Skulle gissa på 55-60 år. Och hur ser han ut? Tja, han är väl rätt snygg, för en 60-åring. Hade han varit 40 hade han varit rätt blek". Eller: "Där går en man. Hur gammal kan han vara? Tja, max 30. Hur ser han ut? Nej, han var inte ett dugg snygg. Väldigt ung för att vara så ful". 
     Ser du en person som du tycker är snygg så är han eller hon snygg. Om personen ifråga är 25 eller 75 kan inte förändra det. Personen har den ålder den har i det ögonblick du betraktar honom eller henne. 

Samma sak med den här klassikern: "Hon är så söt, fast hon är tjock" eller ännu värre: "Tänk vad snygg hon skulle vara om hon inte var så tjock".
     Om du ser en person för första gången och tänker "Åh, vilken söt tjej!" så är hon enligt din smak söt. Är hon dessutom tjock så är det en del av en beskrivning av den söta tjejen. Andra saker kan vara rödhårig, lång, fräknig. Detaljerna i hennes utseende ska inte bedömas var för sig - tycker du att hon är söt så är hon det. Du har ju ingen aning om hur hon skulle se ut om hon vägde mindre (eller var brunett). Min gissning är att hon skulle vara söt då också. Vackra människor tenderar att vara vackra, oavsett ålder och viktklass.

Lita på din smak. Låt de vackra vara vackra. Helt utan förbehåll. Ge inte neutrala fakta negativa värderingar. Ge komplimanger utan villkor. Eller håll klaffen.