Betraktelser

Alla inlägg under maj 2009

Av Lena M - 24 maj 2009 22:03

En annan bra sak med min nya lägenhet, jämfört med den förra, är att den har en klädkammare. En klädkammare är alltid bra att ha. Den slukar mycket kläder och skor och där kan man stapla lådor med prylar man sällan använder men inte vill slänga, till exempel julsakerna. Och i en klädkammare kan man slänga in otvättade kläder, papperskassar med gamla tidningar och nästan allt som ligger framme när man får akut besök, ni vet sådant där gevaliafrämmande. Så jag var glad att det fanns en rejäl klädkammare i den nya lägenheten.


Väl inflyttad har jag dock upptäckt något. Det är inte en klädkammare jag har fått. Det är en walk in closet - varje modern kvinnas våta dröm.


Hyllor och klädstänger, ett linneskåp och gott om plats att sätta in hyllor, skruva upp krokar att hänga skärp och smycken och popsnören på. En lampa i taket och numera ett par sköna röda runda mattor att sätta nakna fötter på när man går in på morgonen för att välja dagens out fit.


Numera har jag också en hall. Det är mer än man kan kalla ingången till min förra bostad. Man klev in, stängde dörren, tog ett steg - och var inne i vardagsrummet. Två personer kunde inte gå in i lägenheten samtidigt. Man fick ha kösystem. Först går en person in, hänger av sig jackan, tar av sig skorna och tar ett steg in i vardagsrmmet. Nummer två kliver in, hänger av sig jackan och ställer skorna mitt för dörren (det är redan fullt på skohllan). När nummer tre stiger in får hon kliva över skorna och hamnar därför direkt i vardagsrummet, vilket inte gör något, för det finns ändå ingen plats kvar att hänga kappan, den får läggas över en stolsrygg.


Min nuvarande hall är fyra meter lång och jag är supernöjd med den nya tapeten.

Av Lena M - 23 maj 2009 22:40

Det har kanske framgått för er som understundom läser min blogg att jag har flyttat!

     Nu är det dags att visa upp vardagsrummet. Det börjar bli klart. Inga möbler än så långe, förutom tv:n och en gammal regissörsstol samt en riktigt schysst pall, en av tre som överlevt sedan de tjänstgjorde köksstolar till mamma, pappa och mig på sextiotalet. Tänk att vi satt på pallar, utan ryggstöd. Att köksbordet hade perstorpsskiva behöver jag väl inte ens nämna.

     I min förra lägenhet bodde jag utan soffa. Det fanns inte plats för både soffa, datorhörna och stort matsalsbord och eftersom jag aldrig haft matsalsbord tidigare valde jag bort soffan. Det visade sig dock att saknanden blev för stor. Det är något visst att sjunka ner till halvliggande framför en repris och slumra till en stund på kvällen efter maten. Så nu har jag beställt en ny soffa. Den blev mörkgrå, trots att ni har röstat för en ljusgrå. Mörkgrå, liten och hård, utan lösa plymåer, precis som jag vill ha den. En röd eller vit i skinn hade såklart varit urläckert. Men man får sansa sig. Nu ska jag ha en soffa. Punkt. Nästa gång blir det en mörkröd skinnsoffa i gigantstorlek.


Men det jag längtar mest efter när jag nu vistats i min nya lya någon vecka är ett bord. Jag vill sitta vid ett bord av normalhöjd, ett bord där både datorn och musen får plats. Där jag kan sitta och äta på en tallrik, med bestick. Inte som nu sitta och sleva från en pall, ha datorn på låren och fötterna på pallen och ont i knäna. Tänk, inte visste jag att man skulle sakna ett bord fortare än man saknade en soffa.

Av Lena M - 22 maj 2009 23:48

Det är inte det att mina nya lägenhet har fula tapeter och hemsk inredning. Det är välgjort och tämligen nygjort. Men man skulle kunna säga att den som bodde här före mig inte har samma smak som jag.

     För femton år sedan hade jag antagligen också gillat de färgade tapeterna och bårderna i blått, lila och rosa. Men nu i cappucino- och fondtapetens tidevarv har jag ändrat smak.

     Nu är jag mycket väl medveten om att det jag kallar "min smak" av många andra skulle kallas "ingen smak" eller "konstig smak". Eller rentav smått förfärligt, vad vet jag. Men eftersom det är jag som bor i min lägenhet, och just ingen annan och det dessutom alldeles för sällan kommer vänner och hälsar på så väljer jag att inreda med färger och former som gör mig glad.


När jag fick nycklarna och tillträde till min nya lägenhet flyttade jag inte in. Men jag tog dit en pall och på vägen mellan mäklaren och lägenheten köpte jag med mig en krukväxt som jag ställde i sovrumsfönstret. En liten levane varelse som välkomsthälsning till mig själv. Sedan gick jag till fiket som ligger i porten bredvid och köpte med mig en mugg kaffe och en ägg- och kaviarmacka som jag avnjöt sittandes på pallen på min alldeles nya balkong med glastak.


Sedan började jag renovera.


Samtliga tapeter ska bytas eller målas över. Trägolv ska läggas in i två rum. Och om jag får råd (vilket jag inte får, men kanske väljer att ta mig) måste tyvärr hela det mycket snyggt renoverade badrummet re-renoveras. Hur snyggt många andra säkert tycker att det är. Blått är ju en så härlig badrumsfärg. Men golvklinkret ligger på diagonalen och väggkaklet har en annan storlek och sitter rakt och båda är alltför murrigt mörkblåa. Och även om den övre halvan av väggarna har ett ljusare, nästan vitt, kakel så bidrar den mönstrade bård som delar rummet horisontalt på mitten till att det helt enkelt blir för mycket. Hade alla väggkakel haft den ljusa färgen och golvet varit både blått och diagonalt hade jag kanske kunnat stå ut. Hade golvkaklet legat rättvänt och det inte funnits någon bård hade jag kanske kunnat fördra det. Hade det bara varit en enda av alla dessa olika varianter så hade jag varit nöjd. Men som det är nu måste jag tyvärr leja någon som kan riva ur allt och sätta in nytt. Men det skär i mitt hjärta, och i min plånka.


Köket är jättefint, men hemskt. Så det måste göras om. Innan jag vänjer mig. Och sju år senare upptäcker att jag fortfarande inte gillar det.

     Så renoveringen har startat, med hjälp från hantverkskunniga män i mitt liv.


Med hänvisning till inledningen av detta blogginlägg lämnar jag nu fältet öppet för läsekretsen att gissa vilka detaljer det är som är original och vilka jag byter till. För minst hälten av er lär tycka det var finare "före" än "efter".


Kommentera gärna - jag tar inte illa upp för att någon tycker det är fult, som jag tycker om. Det är jag som bor här, och nästan bara jag. Men kom gärna och fika ändå, vare sig ni gillar mina tapeter eller ej!

Av Lena M - 22 maj 2009 23:21

Min nya lägenhet är inte helt olik den förra, men ändå helt annorlunda. Nu är det dags att åtnjuta nya problem.

     Likheten är att såväl min förra som min nya lägenhet ligger i gula tegelfastigheter byggda på senare delen av åttiotalet.

     Olikheten är att nu bor jag högst upp, efter att ha bott längst ner i de fyra lägenheter jag bott i sedan jag flyttade hemifrån. Jag vet inte om denna fäbless för lågt liggande bostäder kan härledes från det faktum att jag växte upp på tolfte våningen i ett höghus? Hursomhelst har jag tyckt att det varit behändigt att kunna gå ut och in som man vill, aldrig behöva vänta på och vara beroende av en hiss. Fördelen med min senaste bostad var dock att det fanns en hiss, att använda när man hade tunga saker att bära. Nu bor jag på fjärde våningen och det är högst upp. Stor och fin hiss, om dock en aning långsam. Det tar 18 sekunder från noll till fyra våningar. Men man kan inte få allt.


Vidare har jag nu en balkong som vätter mot väster vilket innebär att under eftermiddag och kväll ligger solen på och gör det olidligt att vistas på den. Och jag som skyr värme. Den förra balkongen låg i norr, ja hela lägenheten låg mot norr och det var skönt varma sommardagar att komma hem till en sval lägenhet. Nu ligger alla fönster åt söder och väster och jag lär lida i sommar. Men man kan inte få allt.


Andra skillnader är att den nya bostaden är betydligt större än den förra, trots att båda är tvårumslägenheter. Det skiljer drygt 15 kvadratmeter, och det känns. Bra, känns det.


N'är jag letade efter ny bostad sökte jag en byggd på 1920-talet eller så, med slipade trägolv i original, högt i tak, gärna någon liten stuckatur, djupa fönsternischer att kunna sitta i och läsa, pardörrar till vardagsrummet, charmig planlösning och ett snyggt badrum. Att det ändå blev en 80-talare med två och fyrtio i takhöjd och plastmattor berodde på att det praktiska i planlösningen, läget och läget (i staden och i huset) samt att priset inte drog i väg bortom rimligheternas gräns (men 100-200' mer än jag tänkt mig) övervägde. Samt det faktum att äldre fastigheter ofta är väldigt lyhörda. Ja, en del är verkligen väldigt lyhörda, har jag fått höra vittnesmål om. Att bo högst upp och inte ha någon granne vare sig ovanpå eller vid sidorna fällde avgörandet. Här skulle jag bo!


För man kan inte få allt.


Det gäller även män. Är de långa, saknar de balkong. Ligger de centralt, så är de för unga. Är planlösningen bra, är han gift. Har han allt hår kvar på huvudet så är månadskostnaden för hög.

     Men om allt det viktiga är rätt, det vill säga läget, och läget, kostnaden och tja, läget. Då kan man faktiskt måla om, sätta nya tapeter och byta ut skåp och lägga golv och kakla. (Jag vet inte vad det sistnämnda har för parallell med män, för man kan knappast tala om för en 50-åring hur han ska klä sig, men någonting med väsenligheter som humor, omtanke och livserfarenhet tror jag kan stämma).

Av Lena M - 21 maj 2009 22:59

Valborgshelgen innefattade varken brasor eller demonstrationståg för min del. Den ägnades till fullo till packning, bärande och städning. Det var den sista helgen i min lägenhet, min bostad sedan nästan sju år.

     När jag flyttade dit var jag mycket nöjd med att jag fått köpa just den lägenheten. Den hade balkong, var liten och lättskött, låg en trappa upp, vänd med alla fönster mot en idrottsplats, ingen gata med biltrafik. Men framförallt var jag nöjd att flytta ifrån den lägenhet där jag bott i arton år. Jag flyttade inte till en ny lägenhet, jag flyttade ifrån en döv granntant.


Utan sorg eller vemod packade jag ihop alla mna prylar - och det är inte ens hälften så mycket prylar, kläder och möbler som jag hade när jag flyttade förra gången - sålde lägenheten till en ung man från Upplands Väsby, som lycklig flyttade in i sin första egna lägenhet.

     Med god hjälp av pappa och två väninnor bars alla kartonger och möbler ut ur lägenheten och källarförrådet och lastades på släpkärra. Pappa körde sedan ut dem till sig och hela mitt bohag hamnade i hans garage. Själv var jag kvar och städade i två dagar. Min ledstjärna när jag flyttstädar är att det inte ska finnas en enda kvadratcentimeter i lägenheten som jag inte skulle kunna tänka mig att lägga tungan emot. Då vet man att det är rent.


Sista natten - en säng, en tv, en dator, en taklampa, dammsugaren och hinkar, trasor och såpa.


Tack och hej lägenheten - jag har trivts bra! Men nu drar jag vidare.

Av Lena M - 15 maj 2009 23:05

I går såg jag två älgar på vägen hem från jobbet. Först en stor ståtlig alldeles nära vägen till vänster om mig. Bara någon kilometer senare stod en annan älg till höger en bit ut på en äng och betade. Jag gillar att se älg, men inte när de kommer springandes ut från skogen rakt över bilvägen.

När jag var barn var detta att "titta på älg" ett kvällsnöje av samma kaliber som "logga in på Facebook" är nuförtiden.
     - Nej, men ska vi inte ta och åka och titta på älg, frågade pappa när han läst klart kvällstidningen och nyheterna på tv var sända och faderskapet antaligen kände sig lite rastlöst.
Sagt och gjort - hela familjen satte sig i bilen och åkte ut på småvägarna och tittade på älgar. Vinst varje gång.

I morse när jag åkte till jobbet satt två katter mitt på grusvägen upp till stora vägen genom byn. De rörde sig inte ur fläcken när jag kom i min röda bil, inte ens när jag bromsade in och stannade bara en meter ifrån dem. Det var en röd (grannens) och en grå katt. De satt vända snett emot varandra med tät kroppskontakt, helt stilla. Jag öppnade bildörren och ropade "Schas katta!". Då lullade den röda iväg några meter men den grå satt dikt still. Då klev jag ur bilen, klappade i händerna och schasade högljutt och då sprang de iväg ner i diket. Motvilligt. Och inte mer än några få meter.

Det finns många lustiga djur i Guds natur.

De rådjur och tranor jag sett varje dag i veckan tänker jag inte ens nämna.

Men när det kommer ett vildsvin, då ska ni få höra om det. Det sägs att någon i byn såg 27 vildsvin, en sugga och hela hennes dagisavdelning, gå tvärs över vägen. En sådan händelse kunde vara värt ett blogginlägg.

Av Lena M - 4 maj 2009 20:28

I Ingenmansland, utan hemvist, irrar jag omkring. Mitt forna hem är rensat, länsat. Städat och så rent att det inte finns en kvadratcentimeter jag inte skulle kunna tänka mig att lägga tungan emot.


Idag har jag lämnat nycklarna till en ung lycklig man som till sitt vuxna livs första egna lägenhet nu ska köpa en vräkig soffa och sätta upp fondtapeter. I utbyte har jag fått ett bankomatutdrag med så många siffror på att jag inte förstår hur mycket jag egentligen har kvar av lönen. Trots det chansade jag på ett spontaninköp av en ny taklampa. Som jag inte har något tak att hänga i.


Jag är skriven i Solna, men där har jag ingen bostad. Säg ingenting till Skatteverket. Man ska vara skriven där man har sin dygnshvila. Jag får börja vila på arbetstid, för min arbetsplats ligger i Solna.


Själv är jag hemlös i två veckor. Posten går till den unge lycklige mannen. Vi är sambo, på pappret, skulle man kunna säga, Mitt namn finns tejpat på hans dörr. Vars insida man kan slicka. Dörrens alltså.


Mitt bohag finns i pappas garage. Uthyres möblerat. Inflyttning igår. Kontraktet gäller i elva dagar. Parkering finns på gårdsplanen.


Som det anstår en bostadsbefriad har jag ätit en burk billighetsravioli till middag. I alla fall en halv burk. Jag slutade äta när jag fick en glasbit mellan tänderna.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards