Direktlänk till inlägg 25 januari 2010
Om ni tyckte jag gormade i onödan igår, att jag bara inbillade mig saker, att jag överdrev och var småaktig. Läs då vidare.
I morse kunde jag inte öppna bilen med fjärrkontrollen på nyckeln. Tvärdött. Fick låsa upp låset som man gjorde förr i tiden, genom att stopp in nyckeln i kolven och vrida om ett halvt varv. Satte mig i bilen, nyckeln i tändningslåset och vred om. Inte ett ljud, inte en lampa som lyste, inte ett livstecken.
Okej. Ingen panik. Batteriet i nyckeln är nog slut. Tillbaka upp i lägenheten, halka fram på trottoaren, ta hissen upp (nej, den stod inte framme, jag fick trycka och vänta), hämta nyckeln i lådan (den låg redan på det andra stället jag letade), tillbaka ut på gatan, halka fram på trottoaren, same procedure as alldeles nyss. Död bil. Heldöd.
Ringa chefen och förklara varför jag skulle bli sen. Fundera en stund - vad ska jag göra. Eftersom bilen, såklart, står på en gata där det råder parkeringsförbud på dagtid på - just det - måndagar, häpp!, måste jag åtgärda. En bilskollärare ber sin elev stanna bilen, vevar ner rutan och frågar förhoppningsfullt om jag vill ha startkabelhjälp. Såklart jag vill. Bilskolläraren är överlycklig över att få visa sin elev, som ser måttligt road ut, i skarpt läge hur man faster startkablarna. Rött och på rött och svart på svart och i jord. Gnistlöst. Heldött. Men tack ändå.
Sätter en lapp på vindrutan där jag förklarar att jag är iväg för att fixa bärgning i hopp om att p-lisorna ska ge fan i att lappa min bil, som helt ofrivilligt står på en gata som ska vara tömd för att snöröjas (som om gatukontoret hade en tanke på att göra det - bah!). Tillbaka upp i lägenheten, halka fram på trottoaren, tog trapporna upp (fyra stycken, pust), för även om hissen faktiskt stod framkörd den här gången så tänkte jag att är det någon dag i världshistorien som hissjäveln ska fastna mellan två våningsplan med mig inuti så är det väl idag. Men det lurade jag den på - ha!
Ringa försäkringsbolag och verkstad. Ringa chefen och rapportera vad som händer. Vänta på bärgare. Dricka en kopp kaffe. Upptäcka att den höj- och sänkbara barstolen jag använder vid mitt datorbord, som är ett barbord i ståhöjd, har pajat. När jag sätter mig på den åker en långsamt men obönhörligen ner mot golvet. Jag har hakan i tangentbordet och händerna vid öronen när jag skriver. Och då frågade jag ändå specifikt när jag köpte stolen om det fanns någon maxvikt den klarade av och expediten försäkrade att jag inte på långa vägar var i riskzonen för att vara för tung för denna gedigna stol. Lögnhals. Nu måste jag stå hela tiden och då värker det i min hälsporre. Inte visste jag att möbelvaruhusen och idrottsklinikerna var i maskopi.
Så kommer Jörgen, den orangeklädde prinsen, i sin stora röda bil och med ett redigt aggregat att ladda min bil med. Röd på röd och svart på svart - se det var melodin det, ingen förbannad jord, för det är så himla kitsligt med den så halledudane, var plåten för tunn eller färgad eller skruven för klen så blev det ingen fjutt. Men Jörgen, han kunde fjutta han!
Det är försent att göra den här historien kort, men 40 minuter med motorn igång, varav en stund på en parkering medan jag passade på att uträtta ett ärende (när jag tittade ut genom fönstret för att kolla så ingen snodde min bil fick jag till svar att "vi står alltid med motorn på därute det är aldrig någon som snor bilen, och om de gör det, så är de bara glada att motorn är varm") kom jag så till jobbet lagom till lunchen (som jag helt sonika fick hoppa över).
Tingen jävlas med mig. Fast Jörgen var snäll. Men dyr.
Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...
Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...
Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...
I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare. Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...