För tiotalet år sedan var jag på en kurs. Det fanns säkert en hel del lärdom och nyttigheter på kursen, men det enda jag minns är att kursledaren sa:

- En man, ett jobb, en bostad - det kan man alltid fixa!

Sådana livets väsentligheter ansåg hon tillhörde dem som var enklast att skaffa sig.

Idag drar jag mig detta till minnes. Idag - när jag blir bostadslös om sex veckor. Idag - när jag sitter på ett halvårsvikariat som snart passerar halvtid. Idag - när det, liksom de flesta andra dagar i mitt liv, inte finns en man i sikte så långt mitt längtande hjärta kan tänkas se.

"Hemlös ungmö mittemellan två jobb söker livets mening" - se där en lämplig, om än dock  inte särskilt säljande, kontaktannons.  Eller prova: "Ohjälpligt medelålders nucka med otillfredsställande bostadssituation och osäker inkomst".

Eller ser jag tillvaron från fel håll? Ifrån det karga samhällets synvinkel. Med den ekonomiskt oberoende storstadsbons synsätt. Om jag hade varit en olyckligt gift kvinna med a-kassa och andrahandskontrakt på en tvåa i Hökarängen kanske mitt sätt att bedöma sett annorlunda ut?

"Fristående, erfaren kvinna som för närvarande har ett toppjobb och är innehavare av flertalet bostäder och utrymme i livet för umgänge med rolig och sportig man."

Mitt vikariat blir en tillsvidareanställning (med tillhörande löneförhöjning). Min drömlägenhet kommer till försäljning och jag köper den till utgångspriset (och balkongen ligger i väster). En man (mäklaren?) dyker upp i min tillvaro och ett givande umgänge tar sin start (med tillhörande himmelskt sexliv).

Livet är fullt av möjligheter. Om man väljer att tro på dem.

Kursen, det var en viktminskningskurs. Att skaffa en man, ett jobb, en bostad - det är lätt. Att gå ner i vikt, det är det verkligt svåra. Vilket härmed är bevisat. Jag har fått ett jobb jag stortrivs med. Jag bor i en lägenhet jag gillar och kommer inom kort att flytta till en annan lägenhet jag gillar. Dessutom är jag lycklig ägare av ett hus på landet. Omvärlden är full av män, om jag bara vågar öppna ögonen. Jag har alltid bott, jag har alltid arbetat och jag har understundom haft män i mitt liv. Men tjock, det har jag varit länge, dock aldrig så mycket som just nu.

Den dagen jag blir smal, den dagen finns det skäl att bli orolig på allvar!

 

The Jogger

13 mars 2009 13:39

En stor Tulipan på bemärkelsedan Lena, Stort grattis!

http://www.joggaren.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...