Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Ful, fet, fattig & försmådd. Och medelålders

Av Lena M - 25 juni 2009 23:00

Minns ni hur det var att vara tonåring? Varje år blir som ett halvt liv. Det händer så mycket. Man får femma/mvg i matte, man kör i kemi, man blir kär i den långe i 9D, man får sitt hjärta krossat, man vinner cupen, man träffar en äldre kille på en festival, man klipper håret, man gör hål någonstans på kroppen, man slutar en årskurs, man börjar i ett nytt plugg, man blir kär, man har ångest, man får sitt hjärta krossat igen.

     Efter ett kalenderår är man helt utmattad och en ny människa med nya erfarenheter.


När man blir äldre går ett år blixtsnabbt. Ju äldre man blir, desto likare blir åren. Man sitter över en kopp kaffe med sina vänner och säger: "Var det förra året vi var i Trosa?" "Nej, det måste ha varit sommaren före." "Minns du Fanta som gick i vår klass på mellanstadiet?" "Fanta? Så kan man väl inte heta?" "Vad roligt vi hade på danserna, var det i mitten av 90-talet vi hängde på de haken?" "Men för bövelen - det var ju 1982, innan jag fick barn!"

    Ja, ni känner igen er eller hur? Som en kompis sa:

     "Jag tycker det var nyss som jag tyckte det var häftigt att jag kunde minnas vad som hände för tio år sedan. Nu minns jag vad som hände för fyrtio år sedan."


Men idag slog det mig att den senaste tolvmånadersperioden har det hänt mig lika mycket som under ett år på sjuttiotalet.


Jag fick ett nytt jobb. Jag sade upp mig från det kära Verket där jag jobbat i nästan trettio år. (Visserligen gick jag "bara" till Verkets lillasystermyndighet, men ändå. Det kändes att skicka iväg den där avskedsansökan).


Jag har flygit. Med flygplan. Två gånger. Ena gången helt själv.


Jag åker hiss dagligen. Och visserligen botade jag min hundfobi (som var en fobi för alla djur) för tio år sedan, men kattor har jag inte lyckats klara av ändå. Men härom veckan satt jag hemma hos en kompis som är bonde och fikade i timmar medan katter, av okänt antal, sprang omkring överallt och hela tiden. Och jag satt helt avslappnad och umgicks med vänner och släkt.


Jag har tagit mig till fots mellan min lägenhet och mitt fritidshus. Ensam. Flera mil. (Visst - jag fick hjälp och skjuts en del av vägen och sällskap vissa sträckor - men jag planerade turen själv och jag genomförde den).


Jag har åkt ambulans och tillbringat en dag på akuten. I en främmande stad.


Jag har flyttat. Lämnat staden där jag bott i 25 år. Visserligen till systerstaden strax bredvid. Och för första gången på 30 år bor jag högst upp i ett hus, på fjärde våningen (samma våning som jag bodde på mina första tio levnadsår) istället för första våningen.


Jag anmälde mig till en skrivarkurs på en folkhögskola och tillbringade en sommarvecka i Skåne och led en författares alla kval.


Ibland måste man reflektera och summera. Se sanningen, istället för att tro på den där känslan av att allt bara rullar på och ingenting händer, att åren bara går.


Däremot har jag inte blivit kär och inte fått mitt hjärta krossat det senaste året.

     Det börjar bli dags igen.

Av Lena M - 9 april 2009 12:06

Jag gör en pudel eller vilken hundras ni vill. Jag kryper till korset, jag kommer till insikt och tar ner garden. Jag erkänner. Verkligheten har kommit ikapp mig. Realiteten är ett faktum.


Det är jag som är den där tjocka försoffade tanten på ert jobb.


Hon, den där som ni tittar på med a) nedlåtande och föraktfull eller b)medlidsam och ömkande blick. Hon som flåsar när hon reser sig ur stolen, skyr trapporna och ogärna går till skrivaren och hämtar sina utskrifter.


Henne som ni a) beskäftigt fäller kommentarer om relevansen mellan högt bmi och diabetes, dålig kondition och hjärt-kärlsjukdomar i närheten av så att hon ska höra det och börja skämmas eller skrämmas till ett bättre leverne. Eller b) i all välmening försöker förklara för att fetma är ohälsosamt och att hon kanske kunde börja att promenera tio minuter om dagen. För herregud, det vet väl varenda människa nuförtiden, och ni vet att hon vet det också, och varför gör människan inget åt det?!


Båda alternativen lika kränkande.


Det är jag som är det skrämmande exemplet. Det är jag som till middag steker varmkorv i smör (och nu vill jag inte höra ett knyst ifrån modebantarna för det är precis vad som är helrätt just nu; protein och fett!)


Men det är också jag som äter surmjölk och müsli eller havregrynsgröt och mjölk till frukost. Det är jag som stressäter pistageglass och Antons jävla Bergs mandelägg var och varannan kväll. Jag äter potatis som om det vore människoföda och bangar inte för att ta ett vaniljhjärta på fiket. Jag hetsäter frukt och väljer fisk flera gånger i veckan på lunchrestaurangen, gärna med broccoli som tillbehör. Jag har inga som helst hämningar när det gäller mat. Jag äter precis allt jag vill ha och i sådana mängder att en hel by i Etiopien skulle kunna födas i ett halvår på det jag får i mig under en normal vecka.


Det är jag som tycker det känns långt att behöva gå 2 km och får ont i fötterna och höfterna och börjar flåsa redan efter några hundra meters promenad i moderat fart. Men det är också jag som kan fortsätta gå i ytterligare en mil eller rentav två. Det är även jag som för mindre än ett år sedan inte blinkade inför tanken att färdas i timmar till fots. Det är jag som plötsligt njuter av att åka hiss.


Jag är den sjukligt feta tanten som rör sig så lite och har så dålig kondition att läkarkåren baxnar, friskvårdsfolket svimmar och fitnesstyperna kräks.


Det är mig välfärdssamhället slåss emot. Det är jag som är allt det ondas exempel.


Jag är ett levande exempel på alla era värsta farhågor och sarkastiska fasor.


Jag är värre än en ockult häxa eller en människovampyr i västra förorten.


Jag är den försoffade tjocka tanten på ert jobb.

Av Lena M - 28 mars 2009 13:12

Kabom! Brak!

Vilken jävla smäll!

Vad var det?


Det var min våg som sprack.


Kabrak, bara liksom. I tusen beståndsdelar. Kilon och hekton for iväg i hela rummet. Fjädrar och spiraler snurrade runt i luften. Batterierna laddade ur. Displayen krackelerade. Fötterna sjönk igenom plastplattan. Taket lyfte en bit och landade med ett tjoff igen. Grannarna hoppade högt. Skatorna skrek och flaxade iväg i panik. Traktens alla kattor gömde sig under närmsta husgrund. Vågorna slog höga på Östersjön, Ålandsfärjorna gungade betänkligt (det vet jag, för min kompis sitter just nu på en, lyssnandes från första parkett på Larz-Krizters och hon sms:ade och sa att det var sjösjukesjögång plötsligt, mitt i Purple rain).


Tre månader helt utan träning och inte ens regelbunden cykling eller promenad som transport några gånger i veckan sätter sina spår. Detta i kombination med ett två månaders långt "uppehåll" i chokladstoppet och sömnproblem, en botad hiss- och flygfobi, nytt jobb med högt tempo och nya saker att lära och människor att känna. Då ökar vikten, för en person med min fysiska läggning. Det faktum att ett nyligen kontrollerat blodsocker ligger lika lågt som alltid och att ett nyss taget blodtryck visar en av de lägsta noteringarna på flera år gör att jag inte inser faran.


Förrän vågen spricker.


Poff! Jag är fetare än jag någonsin varit. Nej, det kan banne mig vara fel. Men jag är tyngre än någonsin förut. Så tung att en vanlig personvåg som kostade runt 300 kronor och har tio år på nacken helt enkelt ger upp.


Nåja, ingen fara skedd. Det finns väl lastvågar på Posten som jag kan låna om jag vill veta min stegrande vikt.


Nej visst nej. Det finns ju ingen riktig post längre.

Av Lena M - 12 november 2008 17:58

Torsdagen den 23 oktober 2008. Det var den dagen då jag blev gammal. Nej, det kanske var överdrivet. Gammal - det är något man är när man har väldigt många år på nacken, minst åttio, och har grått hår och går illa och hör sämre och har krämpor och äter mediciner och inte klarar av sina vardagliga göromål utan hjälp.


Torsdagen den 23 oktober 2008. Det var dagen då jag för första gången fick se mig besegrad av det faktum att åldern påverkar min fysiska förmåga.


Torsdagen den 23 oktober 2008 gick jag för första gången bet på en innehållsförteckning.


Runt lunchbordet satt flera damer. Jag var yngst i församlingen, och då förstår ni att det var ett gäng tämligen ålderstigna kvinns som jag hade som sällskap över lunchsalladen. Ingen av dem kunde läsa på den lilla surmjölksförpackningen som sades innehålla en dagsdos med probiotiska bakterier och som någon fått som produktreklam, utdelad vid t-baneuppgången samma morgon. Förpackningen var bara några centimeter hög. Dessutom var den rundad i formen. Och innehållsförteckningen var skriven på rött underlag med svart text. Den lilla filburken skickades slutligen till mig, som är närsynt och har kontaktlinser, men som ännu ej använt läsglasögon. De senaste veckorna har jag dock fått notera att jag går fram till fönstret när jag ska läsa smått skrivna näringstabeller på kupade och färgade livsmedelsförpackningar. I affären vänder jag mig mot lamporna för att klara av färgade teckensnitt på mörka bottnar. Men ännu så länge har jag inte missat en enda modifierad majsstärkelse, E211 eller förtjockningsmedel pektin. Tills nu. Torsdagen den 23 oktober 2008.


Jag kunde banne mig inte se en enda ingrediens i den där filburken! En av damerna i sällskapet hade ett egen fullt fungerande metod för att läsa finstilt. Hon förde upp glasögonen i pannan och höll burken två centimeter från höger öga och läste texten. Det såg inte klokt ut. Men som kvinna fyllda 50 år får man inte lägga så stor vikt vid hur man ter sig, bara man reder sig.


För mig hjälpte varken lysrörsljus, långa eller löjeväckande korta avstånd. Jag kunde inte se vad som fanns i filen.


Torsdagen den 23 oktober 2008 var den dagen när jag fick se mig besegrad av åldrandets obarmhärtiga framfart.

Av Lena M - 24 oktober 2008 19:34

Enligt en artikel i Aftonbladets Kropp och hälsa är det så här: 


"Omkring 85 procent av alla kvinnor lider, mer eller mindre, av celluliter. De uppstår vanligtvis på låren, magen eller rumpan..." 


"Lider av"? Jag förstår inte. Gör de ont eller? Blir man sjuk av dem? Förstör de miljön? Far barn illa? Luktar de? Kostar de dyra pengar?


Vidare framgår av artikeln att: 

"Celluliter är en del av livet. Det finns helt enkelt inget botemedel ännu", säger en plastkirurg.     

     Alla har det, det går inte att "bota", det är inte skadligt och gör inte ont, det känns inte ens. Vari består lidandet? Vad är det som ska "botas"? 

     Det skulle vara som att säga att man "lider av solbränna". De flesta blir solbrända, mer eller mindre. Svårt att undvika om man vistas utomhus. Solbränna gör inte heller ont.     

     Solbränna är väl i så fall skadligare, då det kan ge hudcancer. Har aldrig hört talas om någon som fått cancer på grund av celluliter. 


Tänk vad mycket sjukdomar man "lider" av som man inte vet om. Gropar i låren, vatten i knäna och vågor i håret, brutna hårtoppar, skivade naglar, rosor på kinden och solsken i blick. Isses.


Köp en anticellulitkräm (vetenskapligt bevisat verkningslös) för 700 kr och gör en insats för mänsklighetens väl och ve. Och gör det NU - innan groparna förgör dig!

Av Lena M - 1 oktober 2008 19:37

Jag måste berätta en sak. Ni kanske läste mitt senaste inlägg och vet därför att jag utsattes för omänsklig tortyr. Ni vet därför att jag inte har någon egen skuld i vad som nu har skett. Men det gick några dagar. Sedan köpte jag den där, Fazer blå med hasselnötter. Den visade sig till och med vara en 250 gram stor chokladkaka. Har inte den där trenden att allt ska vara gigantiskt avtagit än? Bara storleken gjorde att den inte kändes riktigt lika god som jag hade drömt om. Men jag åt. Halva kakan fick jag i mig. Lätt besviken över att inte känna den där överjordiska lyckan och välmåendet. På en skala 1-10 var den en sexa-sjua. Inte mycket att komma med, i sammanhanget. Jag lade undan den oätna halvan i skåpet. Något sådant har jag aldrig gjort förut i hela mitt liv.


Det blev dag två. Dags för Andra Halvan. Och tänk - nu var den sådär god som hasselnötschoklad ska vara. Jag hade med lätthet kunnat, och velat, äta upp dubbelt så mycket. Men jag hade ju bara dessa 125 gram att tillgå.


Nu har det gått några dagar igen och det som förvånar mig är att jag inte längre tänker på Fazer blå med hasselnöt. Jag har ingen lust att köpa mer av den, eller av någon annan choklad heller. Jag bara åt den. Och så var det bra. Exakt samma reaktion som när jag tog mitt första återfall, på den 216:e dagen.


Det är märkligt. Och det slutar inte här. Igår öppnade jag en skåplucka för att se om jag hade något lager av knäckebröd. Döm om min förvåning när en öppnad chipspåse stirrar mig rakt i ögonen! Jag har aldrig någonsin haft en chipspåse i ett skåp. Än mindre en öppnad och delvis uppäten. Framförallt inte utan att veta om det. Att jag ätit lite grand och ställt tilbaka den i skåpet är helt osannolikt. Att jag sedan har glömt att jag gjort det är nästintill otroligt. Vad har hänt med mig? Självklart kände jag genast att jag ville äta chips, hellre än en knäckemacka. Och mitt märkliga beteende accelererar. Jag åt en näve chips. Det var inte särskilt gott. Jag åt en näve till. Men ack nej - det blev inget godare. Jag ställde tillbaka påsen i skåpet igen.


Däremot är jag - varje kväll - vansinnigt sugen på frukt. Jag får nästan panik om jag inte har frukt hemma. Att längta efter fin frukt, som plommon, vindruvor, nektariner och ananans är förståeligt. Men nu längtar jag även efter äpplen av alla de slag. Frukt frukt frukt, jag måste ha frukt.


Allt ovan är egentligen bra och frid och fröjd. Förutom detta enda aber: frukt är dyrare och tyngre och mer utrymmeskrävande och inte hållbart lika länge som choklad är lätt, billigt, tar liten plats och kan ligga på lager i evigheter.


Livet är svårt och besvärligt. Och dyrt.

Av Lena M - 22 september 2008 22:31

Tortyr. Mänsklig tortyr. I alla mina mostrars mamelucker - ren och skär ondska.


Jag ska ta det från början. Väldigt mycket början.

     "Hej, jag heter Lena och jag är chokladoman."

     Detta är ingen hemlighet. Jag har varit chokladoman hela livet. Jag äter choklad varje dag. Minst en hundragrammare. Jag har väl snittat en 40-50 kilo per år de senaste trettio åren.


När jag var liten gillade jag Dajm. Min bästis åt Japp. Sedan började jag med Taragona. Nötchoklad är det bästa jag vet. Schweizernöt och Helnöt gick det en hel del på tidigt 80-tal. Sedan hade jag en lång period med Valnöt, ni vet de där två stängerna som låg i silverförpackning. Varför slutade de att tillverkas? Han som bestämde det borde ställas inför rätta.

     Center och Plopp har genom åren tillhört favoriterna. Kan du känna skillnad på en Plopp? Det är det inte alla som kan. Under fotbolls-VM 1990 åt jag Snickers. Två stycken till varje match. Det är tre matcher per dag i gruppspelet. I tre veckor. Sedan fortsatte jag med Snickers i många år. Varvade med wienernougat. En hel ask. 225 gram. Ätes med tre stycken Knäck, mjuk söt lakritskola. Lakrits och choklad tuggas samtidigt. Receptet gäller för en person.

     Under några underbara år på 90-talet fanns en chokladbit från Toms choklad. Ljus choklad med hackade nötter. En avlång bit som kunde brytas i fyra delar. Varje del bestod i sin tur av fyra stavar. Godare choklad har aldrig funnits varken tidgare eller senare. Den var svår att få tag på. Jag jagade den bland gömda tobaksaffärer, tre-för-en-tia på bensimmackar, köpte slut på lagren på närbutiken och Konsum. Helt plötsligt försvann den. För alltid sörjd och saknad.


Så blev det år 2000. Valnöt hade tagits ur sortimentet, likaså Taragona. Marabous choklad tyckte jag inte längre om. Jag blev vill ett tag och provade en massa olika sorter. Sedan fick jag korn på Geisha. Märkligt, den är ju bara söt och kladdig och har inga nötter, ändå gick jag på den i ett par års tid. Till slut tröttnade jag på kladdet och in i mitt liv kom Fazers blåa. Himmelsk god, enkel mjölkchoklad. Efter det var allt annat utfyllnad. Det var endast och allenast Fazers blåa jag ville ha.


Men så. Sedan den första dagen av nådens år 2008 har jag varit chokladfri. Jag bara slutade. Rakt av. Utan tidsbegränsning. Utan krav. Utan förbud. Utan förberedelse. Utan att egentligen fatta något beslut. Jag bara inte åt choklad.

     Dag 216 tog jag ett återfall. Också detta helt oplanerat, utan skam, utan efterverkningar. Jag bara åkte till affären, köpte en tvåhundragrams Fazer blå, åt upp den under eftermiddagen och sedan var det bra med den saken. Men insikten att sådana återfall inte får ske särskilt ofta var väldigt tydlig för mig. Var 216:e dag kanske kan vara lagom. Max.


Men så i dag. Helt intet ont anandes går jag in på närbutiken på hörnan och köper ett äpple och en nektarin. När jag kommer fram till kassan ser jag det. Stället. Chokladstället. Som skriker åt mig. Klamrar sig fast vid mig. Överfaller mig. Torterar mig. I stället ligger snyggt staplade 200-grams chokladkakor av märket Fazer blå. Men förutom den vanliga, min gamla favorit, ligger där en helt ny sort. Fazer blå med hasselnötter. 200 gram mänsklig tortyr.


Fråga mig inte hur jag kom ut ur butiken, jag var knockad, omtöcknad, gick som i dimma, hade svårt att andas.


Nu plågas jag varje minut. Den lämnar mig ingen ro. Jag längtar. Våndas. Brottas med demoner. Får jag? Ska jag? Kan jag? Måste jag?


Och jag vet, att allt som ligger emellan mig och min ljuvliga plågas längtan, är tid.

Av Lena M - 31 augusti 2008 22:53

Jag vill vara en Riktig Tant. Tycker jag har rätt ålder inne nu. Väntar

bara på att få de åtråvärda tantegenskaperna också. Och slippa vara som en

patetisk tonåring (om tonåringarna hade en aning om att vi pratar om exakt

samma saker som de gör, och med ungefär samma självinsikt, så skulle de

dåna, eller vad ungdomar gör nuförtiden).


En väninna sa att hon tror, och hoppas, att man kan räkna med att bli

Tant i sextioårsåldern. Nej nej, så länge kan jag inte vänta. Fyrtio plus

måste räcka.


En Tant struntar i vad andra tycker om hennes utseende. Hon vet att hon inte är snygg - men varför skulle det hindra henne från att göra vadsomhelst?  Hon säger vad hon tycker och gör det hon vill. Hon ber inte om ursäkt och ännu mindre om lov. Hon har allt hon behöver i sin volumiösa handväska - vare sig den består av en klassisk damväska, en ryggsäck eller en trasig träningsväska.

     En Tant dricker kaffe och äter tre mockarutor utan att blinka. Eller tar en stor stark på en uteservering mitt på blanka eftermiddagen.

     En Tant ska ha sittplats på bussen. En Tant gnäller på dålig service, ouppfostrade ungdomar, ouppmärksamma män och översitteri. Högt. En Tant pratar för sig själv på offentlig plats, med eller utan mobiltelefon. 

     En Tant håller hastighetsbegränsningen på vägarna och BMW-förarna får vackert köra om eller invänta sin hjärtinfarkt.


En riktig Tant springer maraton och är tjock - samtidigt.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards