Upprörande siffror redovisas i tidningen idag. Svenskarna surfar i genomsnitt 106 minuter per dag. Är det inte googlar vi gör, så läser vi mejlen, fejsbokar och skickar sms. Så till den milda grad att barnen far illa av sina föräldrars fokus på sociala medier istället för att leka med och lyssna på sina små.

Närmare två timmar per dag sitter vi vid en skärm. I snitt. 15-24-åringarna är värst. De socialsurfar i snitt 155 minuter per dygn. (Själv slår jag på datorn när jag kommer hem från jobbet alternativt vaknar, om jag är ledig, och sedan socialsurfar jag tills jag går och lägger mig, alldeles för sent. Vi snackar 6-8 om dagen. Och då är det inte brödskivor).

Över snittet ligger också 25-44-åringarna med 108 minuter av dygnets tillgängliga 1440 minuter.

     Minst minst tid på nätet lägger 45-64-åringarna med sina snittade 86 minuter.

Visst är det här tämligen fruktansvärda siffror som redovisas?

Plötsligt tillhör man gruppen "de äldre".

Upprörande.

Rubrik från en annons i lokaltidningen:

Vill du går ner 10 kilo i vikt till jul? Ring nu!

I en tidning som kom ut sista november...

Om man ringer det angivna telefonnumret, vad får man höra då?

     "Kom hit, betala 1 500 kronor och vi hugger av ditt ena ben"?

Snabb är jag inte. Har aldrig varit. Gjorde 10,4 på 60 meter på mellanstadiet och 13 blankt på 80 meter i gymnasiet när jag råkade bli uttagen som en i laget på fem tjejer från min klass på grund av att de hade klockat mig fel, på en för snabb tid i uttagningen.

     Motionssprungit har jag gjort med oregelbundenhet, om än dock vid x antal tillfällen varje år, genom livet. På gymnasiets gympalektioner där övriga klassen skulle simma fick jag till exempel tillstånd att springa istället, eftersom jag inte tålde klor. Till skillnad mot vad kanske de flesta andra halvslöa och talanglösa elever skulle gjort i det läget så sprang jag faktiskt.

Men snabb, det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. I kraft av den högsta ålder och högsta vikt jag någonsin haft är jag för tillfället ännu mindre snabb än någonsin förut. Det faktum att jag i princip inte tränat på drygt två år bidrar självklart också.

     Icke desto mindre så springer jag.

     Som i eftermiddags till exempel.

På löparbanan på IP här i staden var vi fyra löpare som delade på utrymmet. En man körde korta och snabba intervaller, femhundringar på innerbanan. De andra tre distanslöpte. Den långsammaste  - jag - på ytterbanan. Innanför mig på tredje banan en ung pappa med god fart. På innerbanan en man i obestämd ålder och lite för mycket kläder i ett förhållandevis lugnt tempo. Frid och fröjd. Den lille sonen lekte stillsamt och lydigt vid höjdhoppskurvan.

     Mannen i munkjackan slutade löpa och körde lite styrketräning och stretch i bortre kurvan innan han försvann från IP. Intervallkillen hann två intervaller för varje varv jag lufsade runt. En halvtimme in på mitt pass var han klar och försvann. Skymningen sänkte sig. Den unga pappan stod en stund och pratade med några bekanta som passerade på gångvägen längs upploppsrakan. Sedan joggade han några varv till innan han tog sonen på sin trehjuling och började gå från IP.

     Jag passerade i kurvan bredvid dem när de var på väg mot utgången och då säger den osnytna treåriga skitungen:

    - Vad sakta hon springer pappa!

Jag vänder på huvudet och ropar:

     - Ja, men så länge! Tänk på mig när ni sitter och äter middag ikväll, för då springer jag fortfarande.

     Pappan skrattade till och såg både generad och lite lättad ut för att jag givit en helt okontroversiell förklaring till mitt lusiga steg. Jag hade räddat honom.

     - Hej då, ropade jag och försvann mot rakan. De svarade inte.

Varför räddade jag situationen som gjorde pappan besvärad? Han som inte ens hade haft vett att hälsa på banan. Nej, nästa gång ska jag svara så här:

     - Det är bara för att jag är sjukligt fet!

     Och sedan bara susa iväg och låta pappan klara upp situationen när sonen frågar:

     - Vad sa hon, pappa?

Nu måste jag erkänna att jag är förbannad. Arg, helt enkelt. Det kokar av ilska och irritation. Alla jävlar är emot mig.
     Antingen gör de mitt liv svårare än nödvändigt, eller bara tråkigare. Eller så fullständigt dissar de mig. Alla medmänniskor som borde vara vänner, som borde känna omtanke om mig. Alla därute som någon enda gång kunde bry sig en enda aning om en annan människa. De bara trampar på i sina små sketna liv utan att tänka ett enda dugg på mig och mitt välbefinnande. Som om jag inte fanns. Eller som om jag vore en lus, värdig endast som hackkyckling.

Hela tiden krånglar det. Alltid ser någon till att det går mig emot.

Jag börjar ta det här personligt.

Ja ja, jag förstår att ni vill ha konkreta exempel, inte bara haranger med otidigheter utan belägg. Här kommer, bara ett axplock:

Alla parkeringsplatser nära min port är alltid upptagna och jag är säker på att de som parkerar där inte alls har lika mycket att bära som jag, det är bara lata. Slit och släp, jag hatar att bära en massa väskor och kassar. Mina lata grannar kunde faktiskt tänka sig lite för innan de lägger beslag på närmaste p-rutan.

När jag kommer hem och är trött vill jag bara sjunka ner i soffan och äta/dricka något medan jag ser något lättsamt på tv. Bara tio minuter, en kvart. Men jag vill göra det direkt. Då är det reklam på alla kanaler, samtidigt. Den håller på exakt så lång tid som det tar att äta upp den där frukten och dricka den där koppen kaffe.

Kassörskan i livsmedelsbutiken slår in zuccini a 69 kronor kilot istället för blomkål för 19 å 90 när jag handlar så att jag får betala 45 kronor för mycket. Det gör hon bergis inte till alla andra kunder, bara till mig, den apan.

Springskoförsäljare ljuger, undanhåller fakta och struntar fullständigt i mig som kund. De lyssnar inte på vad jag säger, de svarar inte på det jag frågar. De skickar mig skor i fel storlek och sedan ska jag ha besvär med att skicka eller lämna tillbaka dem.

Företag skickar betalningspåminnelser till mig och hotar med inkasso och lägger på förseningsavgifter och aviavgifter och fan och hans moster bara för att jag inte har fått deras första räkning, som de har skickat till min förra adress. Men kolla folkbokföringen för helvete - ni fattar väl att jag inte bara struntar i att betala? Ni får väl se till att ni skickar era räkningar till rätt adress för bövelen!

Hissen står aldrig framme på det våningsplan jag behöver den, när jag behöver den.

Sista gången på danskursen ska vi dansa igenom alla danser vi lärt oss. Men den dans som jag tycker allra mest om, och som jag längtat efter hela veckan att få dansa på ett stort fint dansgolv tillsammans med hela gruppen - den bara struntar läraren i att dansa. Det gjorde hon ju bara för att jag är den enda som gillar just den dansen mest. Alla andra fick dansa sina förbannade tråklåtar, men min låt, nej den dög inte åt dem minsann.

Jag behöver en skarvsladd, eller kalla det adapter - jag bryr mig inte, men fatta vad jag vill ha! - mellan datorn och ett externt tangentbord. Och då menar jag min bärbara dator, min laptop, ja, alltså en skärm som sitter ihop med ett tangentbord och är en dator alltiett liksom - fatta vad jag menar. Och ett löst tangentbord, det, som jag haft till en annan större, stationär dator. Ni vet, en sådan där gammalmodig som man hade för, typ, sex år sedan. Är det svårt att förstå eller? Har aldrig någon annan haft ett sådant behov någonsin? Nä, tydligen inte. För när expediterna på all världens jävla tv-dator-elektronik-och-musikbutiker äntligen fattar vad jag är ute efter så säger de, utan att ens behöva kolla i hyllorna eller lagret, att nej, sådana har vi inte (lilla stumpan, ditt pucko, kärring, tänker de, fast de inte säger det högt, men det syns på den föraktfulla blick de delar med sin kollega när jag vänder mig för att gå därifrån, tro inte att jag inte ser det, era osnytna jävla kassörskesnorungar).

Lysrörslampan ovanför diskbänken börjar blinka. Trots två nya glimtändare och ett nytt lysrör lyckas jag inte få det att funka. Det är becksvart, jag ser varken diska eller laga mat. Som om jag inte vore värd en god middag och ett välstädat kök.

Det finns ingen riktigt bra version av HIgher and higher på Spotify.

Reportrar och programledare pratar i mun på varandra så man inte hör vad deras gäster säger i debatt eller soffprogram. De bara sitter där och babblar som om det vore deras fikarast. Att ingen i tv-publiken hör något, varken av deras skämt eller något som skulle kunnat vara ett intressant inlägg från någon spännande person - det skiter väl de i. Bara de får sin feta lönescheck för att sitta och dilla.

TV-producenter visar alltid fel gubbes mellantid. Johan Olsson, hallå - var det för mycket begärt att få se honom i bild en enda gång?

Vinterstudion svarar aldrig på en enda fråga som jag mejlar in. De svarar på en massa andra korkade frågor, men aldrig mina. Jag skickar in befogade, begåvade, initierade eller roliga frågor, men nejdå. Förklara för sjuttioelfte gången att det är fyra cm på liggande och elva på stående skyttet, gör det. Dra det där med extraskott i stafetter också så alla jubelidioter som tydligen råkar hamna framför en skidskyttesändning för första gången i sitt liv och inte har en jävla aning om vad det handlar om får svar. Varför sitter jubelidioterna och mejlar in sina korkade frågor? De tittar ju uppenbarligen ändå aldrig på skidskytte eller skidor - byt kanal, stäng av teven, ge er ut och promenera, var de sporthatande vanliga tråkmänniskor ni ändå alltid är och stör inte sportsändningarna för oss som fattar något.

Framför allt annat är jag skitsur på de där satans fiskarna som ploppar upp på Fejan i en ruta som bara har en "accepteraknapp" men inget stäng-ner-kryss. Den där irriterande rutjäveln är i vägen överallt på skärmen när man ska göra piffiga quiz som "Vilken kändis liknar du mäst" och andra löjliga felstavade ungdjävlars test. Jag vill inte köpa någon fisk säger jag. Jag vill varken leka akvarie eller farmare på fejsboken, för herrejistanes. Tror ni jag är helt felnavlad?

Nu blir det inte några fler bevis och exempel på att ingen bryr sig om mig och det enda medmänniskorna gör för mig är jävulskap. Det är säkert ändå inte en käft som läser mina betraktelser och de som gör de har bara råkat hamna här när de googlade på "betalningspåminnelser" och har i alla fall inte läst så här långt.  Betala era räkningar istället slarvmostrar och sitt inte och häng i min blogg.

Jag har väl annat för mig än att skriva för folk som inte orkar läsa.

När man får för sig att man ska färga håret i lila - är det då ett tecken på att man slutligt har blivit en gammal tant?

När jag gick i gymnasiet hade vi en musikfröken som var mellan 70 och döden (eller åtminstone en bit över femtio), en parant dam och sträng också. Hennes välondulerade och gravt sprejade hår blänkte i lila metallic där hon satt vid pianot.

Eller är det så att man har blivit tillräckligt gammal för att göra precis det man själv känner för, utan att bry sig om vad andra tycker? Att det är viktigare att känna sig glad och göra roliga saker, än att se snygg ut.

Nitar, remmar och läder blir jag också på gott humör av.

Och idag köpte jag en ögonskugga. Exakt en sådan ögonskugga som alla Damernas värld, Femina och Amelia varnar alla som har fyllt 40 att undvika till varje pris: cremig, glittrig och med starka färger. Sådana lägger sig i rynkorna och framhäver dem. En äldre dam ska välja naturfärger som tråkbeige, obetydligshetsgrått och svagbrunt. Av lätt puderkonsistens.

     Cremeglitterögonskuggan jag köpte idag är knallturkos. Med all säkerhet helt fel till blågråa ögon. Men snyggt!

Jag måste tillbaka till affären i morgon och köpa en rosa också. Krämigt ljusrosa som ett läppstift från sextiotalet. Med glitter.

     Kan det bli mer rätt på de hängande ögonlocken på en fetlagd kvinna på väg mot 50?

Ifrån många, av varandra mestadels beroende källor, har jag hört samma sak, i alla tider.  

     Ifrån veckotidningar, kvällstidningar, självutnämnda experter på alla de träningssajter jag frekventerar, Stephan Rössner, älska-dig-själv-profeterna, viktcoacher, Läkarförbundet, allt som heter något som iform, måbra, topphälsa, braliv, helhälsa, viktnoja, livstil, eller sundpunktnu, dietisternas samfund, Konsumentverket, Åke Bruce, fotbollsledare i steg 1-utbildningar och maratonlöpare.

    "Allt man behöver göra för att gå ner i vikt är att äta mindre och motionera mer."

     och

    "Om man äter färre kilokalorier än man gör av med så går man ner i vikt. Ett kilo för varje sjutusen kaloriers underskott".

    samt gärna

     "Det är enkelt. Det är vetenskaplig matematik. Det är Den Enda Vägen."

Efter att under tre veckor ha avverkat tio mil (vilket är tio fler än hittills under året) och ätit mindre än vanligt så förväntade mig när jag klev upp på vågen igår, fast det inte ens var fredag, att en ny digital siffra skulle blinka mot mig i displayen. Det gjorde det också. Jag hade tydligen ökat med ytterligare ett halvt kilo i vikt, tyckte vågen.

     Man kan tycka att Viktguden, Vågarnas samfällighet eller Moder Natur eller egentligen vem fan som helst borde ha gett mig lite uppmuntran för mitt travande i kilometer efter kilometer och min kurrande mage vid sängdags och dragit av lite istället. Det är väl inte att begära för mycket?

Verkstaden kunde inte "släcka tvåan" därför att datorsystemet låg nere efter att de för drygt 4000 kronor (och ytterligare 10 000 för årlig service och kamremsbyte) fixat så att två varningslampor inte längre lyser utan anledning. Därför fick jag själv boka ombesikting och den första lediga tiden var i dag i Norrtälje, bara två dagar efter körförbudet. För 200 kronor och en kopp kaffe var det klart på några minuter.     

     Sedan åkte jag in till sta'n.

     Det var där det blev dyrt.

Dagens inköpslista summerades vid hemkosten sålunda:

Smycken 700 kr

Lunch, mjukglass och kaffe 100 kr

Solglasögon 745 kr

Biggaråer 40 kr

Tidning 30 kr

Skor 600 kr

Starköl 64,50 kr

Böcker 400 kr

Medikamenter på Apoteket 400 kr

Bilbesiktning 200 kr

Totalt nästan tretusen spänn.

Smycken - ja men det var ju rea och jag fick mycket för pengarna. Bland annat en ring, som jag redan har, som jag gav 500 kronor för då, men som nu bara kostade 150 kr, det är ju nästan ingenting, och tänk så bra att ha två, då kan jag ju ha en "i sta'n" och en "på landet".

     Rimligt.

Man måste äta lunch. Och någongång måste man trycka i sig årets första mjukglass. Med mintströssel. Och äter man måste man ha en tidning att läsa under tiden.

     Självklart.

Ett par sportglasögon att springa i är viktigt att ha när nu de förra har gått sönder. Att jag inte springer talar inte nödvändigtvis emot detta behov. Jag menar - hur ska jag någonsin kunna börja löpträna igen, om jag inte har några solglasögon?

     I mars köpte jag ett par fantastiska Polaroid solglasögon som man kan använda även över sina vanliga glasögon. De kostade faktiskt bara 400 kronor. Men vart tog de vägen? För någon månad sedan försvann de ur min sinnevärld. Borttappade eller nerpackade i flyttkartong det vet jag inte. Men ett par fantastiska solglasögon måste man ha och nu hittade jag exakt likadana på en optikerbutik. Nu kostade de 545 kronor men hej, 945 kronor för ett par fantastiska solglasögon, det är inte dyrt 

     Essentiellt.

På Systembolaget beställde jag en back hallonöl - Timmermans Framboise. Expediten tipsade mig om att det just kommit ett veteöl med hallonsmak. Så jag köpte ett par burkar för att prova. Och ett par kriek, för plötsligt blev jag sugen på körsbär. Mänskligt.

     Och så blev det ett halvt kilo biggisar på torget.

Sju deckare - nu kan det få vara vilket väder det vill!

     Nödvändigt.

Apotekets förnödenheter behöver fyllas på ibland. Men attans, jag glömde ändå det jag egentligen skulle köpa, nämligen B12-tillskott.

     Obetänksamt.

Så var det det där med skorna. Det är något konstigt som händer. Jag var färdigshoppad. Jag var på väg till bilen. Nyss hade jag sett en dam med jättesnygga sandaler, röda. Utan att jag ens märkte det gick jag in i en skoaffär jag passerade. De hade inga sådana röda skor som jag hade sett. Men på mindre än två minuter stod jag ute på gatan igen med ett par vita sandaler i en kasse, på väg mot bilen.

     Sjukligt.    

Nu sitter jag här med en vacker ring på mitt finger, äter biggisar och läser deckare (den andra, av fyra, av vilk jag just läst ut den fjärde). Av Håkan Östlund. Spännande. Välskrivet. Gotlandsmiljö. Hur kan det komma sig att inte denne Håkan är på allas läppar och försäljningstoppar istället för Camilla Läckberg? 

    Men det får bli en annan betraktelse.

Det var som sagt väldigt länge sedan jag började arbeta inom den myndighet där jag fortfarande är anställd. Närmare bestämt 29 år och 11½ månader sedan i skrivande stund.

För 5-10 år sedan när jag berättade för nyanställda eller andra bekanta att "Jag har jobbat här i 20 år" så kunde jag se av deras häpna ansiktsuttryck och i deras ögon hur de frenetiskt försökte räkna och få ekvationen att gå ihop. De såg förvånade ut. Hur kunde någon som såg ut att bara vara i trettioårsåldern ha förvärvsarbetat i tjugo år, liksom.

När jag nu säger att "det blir snart 30 år sedan jag började på Verket" så får jag ett nollställt ansikte och ett "Jaha" som respons. Folk som är så där gamla har såklart jobbat i hundra år, eller trettio, herregud, mellan 40 och pensionen, liksom, vem kan se någon skillnad?