Inlägg publicerade under kategorin Sport, bara sport, bara massor utav sport
Imorgon går Tjejmilen. Ett av Sveriges största motionslopp, sett till antalet deltagare. Drygt 20 000 kvinnor i alla åldrar springer Tjejmilen – tio kilometer på Djurgården i Stockholm i slutet av augusti. Så har det varit sedan 1984. Kvinnor reser från Ystad och Kiruna och alla orter däremellan för att delta. Jobbgäng. Syjuntor. Systrar. Kompisar. Allt ifrån nummerlappsutdelningen, där man trängs genom en stor hall och prånglas på reklam för andra lopp, kläder, vattenflaskor och vitaminpiller, till shoppingen på lördagen och loppet på söndagen. Och inte att förglömma – samlingen efter loppet när man äter ostkaka och beundrar sin medalj.
I publiken står männen och barnen och hejar på sina fruar, flickvänner och mammor. Föräldrar hejar på sina döttrar. Clabbe är speaker vid starten - ett oändligt fält av löpare hoppackade som sillar i grupper åtskilda av plastsnören och funktionärer i gula västar. Han hetsar, driver med, skojar om och peppar skarorna i sin sedvanliga rappa svada.
Och alltid är det sol och värme och sommar och fröjd och gamman.
Varför tycker jag inte om Tjejmilen?
Jag skäms en aning för att jag tycker att nästan allt med Tjejmilen är dåligt, tråkigt, hemskt och löjligt. Som modern kvinna borde jag uppfyllas av den feministiska kraften som gemensamheten mellan alla dessa kvinnor som är så glada och förväntansfulla utgör. Kvinnor kan! Men jag får bara förbjudna känslor av att fruntimmer är hysteriska. Som låter sig ryckas med av något så fånigt som att ranta runt Djurgården tillsammans. Herregud –hälften springer ju inte ens. De har inte ens för avsikt att springa. Som aningslösa fån ställer de sig i fållorna och låter sig skuffas runt banan. Och pratar om den fantastiska stämningen. Bah!
I mina ögon har Tjejmilen alla fel:
Jag har sprungit Tjejmilen tretton gånger.
Hejdå Peking!
London calling.
Hur dumt är det? Tämligen dumt, säger jag, på en skala där tämligen är sämre än ganska dumt.
Nämligen detta att reportern invid friidrottsbanan i OS i Peking ställer just den frågan till samtliga atleter.
Till Sanna Kallur som gått till semifinal från sitt försöksheat:
"Hur peppande är det?"
Till Stefan Holm som blivit en av finalisterna i höjdhopp efter kvalomgången:
"Hur lugn var du?"
Hur glad är du? How nervous were you? How chocked are you? Nej, hundrametersvinnaren var inte alls chockad över att han vann eller att tiden var 9,69 - det var bara resten av världen som var chockad. Eller åtminstone lite häpen. Förvånad. Hänförd. Hur hänförda var vi? På en skala från ett till tio? Reportern borde kanske lämna fram en streckad linje med olika nivåer utsatta. Peka här: hur trött är du? Orkar du inte peka är du jättetrött. Det är som en elva på skalan som går till tio.
Till Linus Törnblad:
"Hur sur är du för att Holm gick till final och inte du?" Nej, den frågan ställdes aldrig. Men nog tyckte jag Törnblad så lite missunnsam ut.
Det är inte bara prov på dålig fantasi utan också respektlöst mot idrottarna. Vad får reportern att tro att han vet om de är chockade, nervösa, glada, lättade, peppade, knäckt, trötta, hungriga eller på gränsen till sammanbrott? För vad ska man annat svara på frågan "Hur fantastiskt är det?" än en förstärkande specifikation? Det vore intressantare att höra dem berätta om hur de verkligen tänker och känner. Plötsligt framstår den klassiska sportfrågan "Hur känns det?" som ett under av genomtänkthet.
"Hur trött är du på reporterns fråga?"
"Just nu känner jag mig jättetrött, faktiskt."
Det borde lagstiftas. TV4 borde inte få sända sport. Med fotbolls-EM har de gått för långt. Att det gick att sjunka lägre än deras ordinarie sportsändningar trodde man inte var fysiskt möjligt, men de har verkligen ansträngt sig för att förstöra ett stort mästerskap.
Om vi bortser från reportrars, programledares, kommentatorers och experters insatser (de flesta är ändå rätt okej och två (Backe och Fjällström) är bra) så har man i allt annat nått rock botten. Man har sänt från kl 17 eller 17.30 till midnatt under gruppspelet - sju timmars fotbollssändning. Jag, som gillar fotboll i allmänhet och EM/VM i synnerhet, dreglar vid blotta tanken. Försnack, spekulationer, experter som analyserar, reportage om olika spelare och från olika länder, intervjuer, historik, tabeller och sedan mellansnack och slutligen eftersnack med repriser, analyser, sammandrag av matcherna, mera experter, mera reportage, kanske något underhållande halvfånigt inslag. Fotboll, fotboll, fotboll på längden, bredden och tvären i tre härliga försommarveckor - jag tuggar nästan fradga bara jag tänker på det!
Men så har det inte blivit. Av sju timmars sändningstid har tre ägnats åt fotbollsmatcherna och av de kvarvarande 3-4 timmarna har inte många minuter använts till något av allt det jag vill ha. Lejonparten av tiden har ägnats åt reklam. Från studion har stor del av de fattiga minuter man haft till sitt förfogande ägnats åt frasen "Vi kommer snart tillbaka" samt åt att berätta vad man ska säga nästa gång man kommer i sändning. Råkar man gå på toaletten, byta kanal en minut för länge, gå ut i köket och hämta en persika eller breda sig en knäckemacka med rädisor - ja, då har man missat den där enda meningen som någon ditfraktad fotbollskunning människa fick säga innan han blev avbruten med ett "men nu ska vi ta en kort paus".
Man borde väl kunna anmäla dem för falsk vittnesbörd för alla dessa "alldeles strax" och "kort paus"? Reklampauserna under EM-sändningarna kan inte kallas korta om man inte med kort tänker på Mertezacker och Jan Koller. Pauserna har varit längre än alla landslags alla längsta spelare tillsammans och pågått i tidevarv där generationer har hunnit födas, växa upp och dö ut. I lördags såg jag en hel långfilm på ettan i EM-pauserna.
Vad vi måste kräva är en statlig kanal för sportsändningar. Sport, kultur, utbildning och nyheter - det är en mänsklig rättighet att få tillgång till detta via televisionen. Ett välordnat land som Sverige kan inte tillåta att sådant ansvar hamnar i knät på TV4. Det måste finns en statlig kanal för detta. Dygnet runt, året om, alla dagar ska direktsänd sport visas när sådan finns att visa. Ingen detalj får lämnas till slumpen när det gäller EM, VM, OS och världscuper.
Som det är nu finns bara en enda förmildrande omständighet vad gäller EM-sändningarna och det är själva fotbollsmatcherna. Vilket inte är en självklarhet utan mer känns som Guds försyn. I händerna på fyran kan sändningen lika gärna brytas efter 89 minuter. Som man gör i alla friidrottssändningar. "Vi hinner tyvärr inte se 1500 metersloppet eftersom det är dags för Nyheterna men ni får veta resultatet i Sporten senare i kväll" säger man och sänder sedan reklam i åtta minuter! När ett 1500 meterslopp inte ens tar fyra minuter. Så varför sända varenda passning i en fotbollsmatch? Helt ärligt är det ju en hel del utfyllnadspass mellan backar och meningslösa tjonganden från backlinjen mot motståndarnas straffområde. Om det i ett tiotusenmeterslopp (eller föralldel ett på 3000 meter också) räcker att visa de två första varven och de fyra sista så skulle väl en fotbollsmatch kunna kortas till åtminstone 70 minuter. Vi kan inte vara säkra på att vi är skyddade mot sådana övergrepp!
Det finns bara en lösning. Förbjud kommersiella kanaler att sända sport. Inrätta en statlig sportkanal.
Kräv sporten tillbaka till folket! EM tillbaka till fotbollsnördarna! Och det är bråttom. Det är bara femtio dagar till OS.
Zlatan har hår. En redig kalufs. Det hade Micke Nilsson också. Nu är han rakad på huvudet så till den milda grad att man inte ser om det är han eller Chippen. Eller Henke utan dreads. Alla ser ut som Ljungbergs stubbade ägg. Till och med Anders Svensson har snaggat sig. Tur att han inte hittade rakapparaten i alla fall. Det växer väl snart ut igen. Jag saknar den charmiga slingan som föll ner i hans panna. Mellberg som tidigare matchade skägget med en lika lurvig peruk bytte också till rakad skalle ett tag. Det gjorde inte saken bättre. Daniel Andersson. Tobias Linderoth. Teddy Lucic, Magnus Hedman - ja ett tag var det rena rama epidemin.
Se på ett landslag som Rysslands. Samtliga har hår.
Cannavaro har förvisso rakad skalle. (Så är han skadad också.) Men annars är italienarna föredömliga med sina fina mjuka frisyrer. Tyskarna har allt man kan önska sig i hårväg. Se bara på Joachim Löw, förbundskaptenen. Så mycket vackert hår ser man sällan på en svensk man i den åldern. Han har dessutom den goda smaken att inte falla i någon av fällorna att låta det växa omotiverat långt (eller spara till en konstlad hästsvans) eller ofoget att klippa upp det kort mot huvudsvålen. (Vid förra mästerskapet visade han ytterligare prov på sin goda smak genom att vid sin sida ha ett blont exemplar i likadana kläder; vit slimmad skjorta och svarta välsittande byxor. Om än med något högt hårfäste. Som världsmästare har man dock alltid en viss prutmån. Men det här är en parentes. I den mån Jürgen Klinsmann kan passera som parentes).
Så vad jag undrar är detta: är det genetiskt, geografiskt eller en fråga om mode?
Varför har svenska män rakad skalle eller är tunnhåriga? När tyskar, italienare, ryssar, greker och turkar HAR HÅR?