Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Sport, bara sport, bara massor utav sport

Av Lena M - 30 augusti 2008 12:18

Imorgon går Tjejmilen. Ett av Sveriges största motionslopp, sett till antalet deltagare. Drygt 20 000 kvinnor i alla åldrar springer Tjejmilen – tio kilometer på Djurgården i Stockholm i slutet av augusti. Så har det varit sedan 1984. Kvinnor reser från Ystad och Kiruna och alla orter däremellan för att delta. Jobbgäng. Syjuntor. Systrar. Kompisar. Allt ifrån nummerlappsutdelningen, där man trängs genom en stor hall och prånglas på reklam för andra lopp, kläder, vattenflaskor och vitaminpiller, till shoppingen på lördagen och loppet på söndagen. Och inte att förglömma – samlingen efter loppet när man äter ostkaka och beundrar sin medalj.

     I publiken står männen och barnen och hejar på sina fruar, flickvänner och mammor. Föräldrar hejar på sina döttrar. Clabbe är speaker vid starten - ett oändligt fält av löpare hoppackade som sillar i grupper åtskilda av plastsnören och funktionärer i gula västar. Han hetsar, driver med, skojar om och peppar skarorna i sin sedvanliga rappa svada.

     Och alltid är det sol och värme och sommar och fröjd och gamman.


Varför tycker jag inte om Tjejmilen?


Jag skäms en aning för att jag tycker att nästan allt med Tjejmilen är dåligt, tråkigt, hemskt och löjligt. Som modern kvinna borde jag uppfyllas av den feministiska kraften som gemensamheten mellan alla dessa kvinnor som är så glada och förväntansfulla utgör. Kvinnor kan! Men jag får bara förbjudna känslor av att fruntimmer är hysteriska. Som låter sig ryckas med av något så fånigt som att ranta runt Djurgården tillsammans. Herregud –hälften springer ju inte ens. De har inte ens för avsikt att springa. Som aningslösa fån ställer de sig i fållorna och låter sig skuffas runt banan. Och pratar om den fantastiska stämningen. Bah!

     I mina ögon har Tjejmilen alla fel:

  • Det är alltid olidligt varmt på tävlingsdagen. Solen gassar på hjässan och hjärnan kokar. Det är omöjligt att göra ett bra lopp.

  • Det är fruktansvärt trångt. Trots att det finns 8-10 startgrupper som är indelade i löphastighet så tar det stopp efter bara några hundra meter där många redan börjar gå, fast de står i gruppen ”springa loppet under 50 minuter” och efter bara en kilometer överlappar startgrupperna varann när man hinner ifatt de långsammaste i gruppen framför (som ska springa loppet under 47 minuter – och hur hade de tänkt att det skulle gå till – med barnvagn, schäfer och stavar?!).

  • Kvinnor är elaka och oartiga. De ropar oförskämdheter efter varann. De gnäller och klagar, knuffas och armbågar sig . ”Håll till höger när du går!” ”Måste ni gå i bredd?” ”Flytta på er, jag springer faktiskt!” kombinerat med en armbåge i ryggen. ”Sluta gnäll, det är väl ingen jävla tävling!”

  • Banan har inte mindre än fyra vätskekontroller. Visst, det är olidligt varmt så man behöver vätska, visst gör man det. Men kanske inte fyra gånger på den ungefärliga timmen man springer. Förunderligt nog stannar samtliga löpare vid samtliga kontroller för att dricka, både sportdryck och vatten. Ja, verkligen stannar. I sjok står folk stilla och dricker. Att ta en mugg i farten är omöjligt. När horder av vattendrickare samlas på fyra ställen utefter banan betyder det att det inte blir många kilometer däremellan som fältet rör sig framåt. Inte bara dricker förresten. Köerna till bajamajorna löper metervis. Ändå ser man någon huka i varannan buske utefter resten av banan. De första redan efter 300 meter från starten.

  • Publiken är inte alls fantastisk och månghövdad. Den där stämningen alla pratar om måste finnas bara i deras egna huvuden. Makarna och pojkvännerna och barnen hejar bara på sin egen kvinna och mamma. Hon passerar bara en enda gång. Då jublar de, hurrar och hejar och kastar konfetti. När de andra 20 000 löparna passerar, det vill säga under precis hela tiden, då står de tysta och blänger. Ute på Djurgården finns ingen publik alls. Funktionärerna i vägkorsningarna säger inte ett ljud, applåderar inte, engagerar sig inte alls.

  • Efter målgång får man köa för att få sin ostkaka (som, tillsammans med själva banan och Clabbe är det enda som är bra med Tjejmilen) och det är lögn i helvete att få en kopp kaffe. Sedan irrar man omkring på gärdet och hittar ingen man känner varför man finner för gott att åka hem. Ensam. Lika ensam som man varit bland 20 000 kvinnor utspridda på tio kilometers feministisk happening.

Jag har sprungit Tjejmilen tretton gånger.

Av Lena M - 24 augusti 2008 15:18

  • Invigningen var pampig. Inte för att jag orkade titta på hela, men trumslagarna som inledde gillade jag. Tändningen av elden var också häftig. Hur orkade han hänga där så länge med armen uppsträckt? Jag får mjölksyra och höjdfobi vid blotta tanken! Men när det visar sig att den lilla flickan som sjunger så vackert i själva verket mimar därför att flickan med den vackra rösten inte ansågs tillräckligt söt för att visas upp för världen – då faller all min beundran och respekt för invigningsceremonin.
 
  • Långdistanser är min favorit. Så hur i allsindagar jag kunde somna och missa herrarnas tiotusen meter är för mig en gåta. Mitt på blanka eftermiddagen! Och så till den milda grad att jag inte vaknade trots att tv:n stod på. Jag skulle bara vila ögonen, slumra någon halvtimme eller kanske två. Exakt två timmar senare vaknar jag med ett ryck där i soffan, slår upp ögonen och ser Bekele springa omkring med en flagga runt axlarna och le stort. Jag grämer mig fortfarande över denna fadäs.
 
  • Det här är nog första gången sedan Moskva som jag inte har semester under OS.
 
  • Damernas tävlingsdräkter i friidrotten liknar mer och mer badkläder och underkläder med små trosor och tunna strapband på urringade linnen. Det ser inte så himla sportigt ut, tycker jag. Kan inte låta bli att förundras över att de minsta trosorna har tjejerna som exponerar underlivet mest, det vill säga de som skrevar i längdhoppsgropen och de som vänder baksidan upp på väg ner från höjdhoppsribban. Noterar vidare att landhockey spelas i kjol medan fotboll spelas i rekorderliga shorts.
 
  • Ara Abrahamian bara växer och växer, som idrottsman men framförallt som människa. Jag hör till dem som tycker hans agerande vid prisutdelningen var fullt förståeligt och inte borde dömas. Något jag retat mig enormt mycket på är att alla, det vill säga journalister och reportrar men även vänner och bekanta har sagt att ”Ara kastade medaljen”. Språkkunskapens nivåer når nya avgrunder. Kast med liten boll. Att kasta diskus. Inkast i fotboll. Utkast från målvakten i handboll. Hur kan någon kalla det ”kast” när Ara lugnt och sansat gick fram till mitten av mattan och lade ner medaljen där och sedan, lika lugnt, gick ut ur arenan medan han tackade och hälsade publiken med sin höjda arm? Min tolkning är att de som sagt att ”Ara kastade medaljen” fördömer det han gjorde och vill få det att låta värre än vad det var. Som om han skulle ha kastat medaljen i ansiktet på italienaren, domaren eller prisutdelaren. Och rusat därifrån. Gråtit, skrikit och gjort obscena gester. Nej, inte Abrahamian. Ett stort hjärta klappar i en topptränad kropp som dessutom kröns med en begåvad hjärna. Ara är en stor man.
 
  • Hur kan man (läs: Bekele) springa sista varvet på fem- och tiotusen meter på 53 sekunder?
 
  • Stressad blev jag sista friidrottsdagen då jag zappade i stegrande desperation mellan ettans bronsmatch i taekwondo och eftersändningar av friidrott, YLE:s direktsända spjut och 800 meter (yhdeksan kahdeksan sata kymmentä – jag hänger inte alls med i tider och längder där) och 24:ans direktsändning av folkhjälten Jörgen Perssons fruktlösa bronsmatch mot kinesiska muren. Och mitt upp i allt damernas höjdtävling. IOK borde förbjuda flera grenar att pågå samtidigt. Om inte en av dem är landhockey, konstsim eller något med båtar inblandat.
 
  • Usain Bolt. 9,69. 19,30. Idrottsupplevelse när den är som bäst.

  • Fortfarande har jag inte förstått om Peking heter Peking eller Beijing på svenska. När jag gick på mellanstadiet fick jag lära mig att Nice heter Nizza på svenska, men det har jag inte hört någon säga på trettio år. Men vi säger Helsingfors och Tammerfors istället för Helsinki och Tampere. Hur ska vi ha det? Ska vi säga utländska städer med svenskt uttal och stavning och översättning eller ska vi säga städernas namn såsom invånarna i städerna ifråga säger?
 
  • Fyrahundrametersfinalen var märklig. En man – fel man – så överlägsen resten av finalfältet. En man – Wissman – sämsta tiden i finalen. Sämst i fältet. Sämst av de lopp han sprang i OS. Hans tid från semifinalen skulle ha gett silver i finalen. Men hade han sprungit på 44,60 i finalen har jag svårt att tro att de andra, Warriner och grabbarna, skulle ha sprungit så långsamt som de faktiskt gjorde. Men varför sprang de då så långsamt? När Merrit sprang så fort? Jag förstår faktiskt inte. Det var en väldigt märklig fyrahundrametersfinal. Men Wissman är en kul kille och imponerande idrottsman.
 
  • Basket har jag inte tittat på alls.
 
  • SVT är bra. Men varför kunde man inte sända de kompletta tiokampsgrenarna i repris på tvåan på förmiddagarna medan andra idrotter gick direkt i ettan och 24:an? Det var ju ändå sändningsuppehåll i tvåan och tiokampen fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Och det tycker jag trots att Thomas Dvorak har slutat.
 
  • Ett fint ögonblick var när 800 metersvinnaren Bungei efter semifinalloppet, som han vann, gick fram till en av favoriterna Yurij Borzakovsky, som kom trea på en så långsam tid att det stod klart att han inte skulle gå vidare till finalen och kramade om honom, tröstande. Jag saknade ryssen i finalen. Även om jag tror att Bungei hade vunnit ändå.

  • För övrigt tror jag, med tanke på alla världs- och OS-rekord, att kineserna hade lagt hundrameterslinjen på 99 meter, att simbassängen är 49 meter lång och att 80 metersmarkeringen på spjutbanan låg på 81 meter liksom längdgropen var förskjuten en decimeter.

  • När Sanna Kallur snubblade på första häcken var matsalen på mitt jobb, där en tv sitter på väggen, fylld av folk. Härligt med sportintresserade kollegor, tänkte jag. Ett par timmar senare när Musse sprang 3000 meter hinder var det bara jag och en till där. När Wissman sprang var vi inte heller fler än tre personer på plats. Så mycket för det sportintresset.
 
  • David Beckham kan aldrig bli fel.
 

Hejdå Peking!

London calling.

Av Lena M - 17 augusti 2008 23:01

Hur dumt är det? Tämligen dumt, säger jag, på en skala där tämligen är sämre än ganska dumt. 

     Nämligen detta att reportern invid friidrottsbanan i OS i Peking ställer just den frågan till samtliga atleter.

     Till Sanna Kallur som gått till semifinal från sitt försöksheat:

     "Hur peppande är det?"

     Till Stefan Holm som blivit en av finalisterna i höjdhopp efter kvalomgången:

     "Hur lugn var du?"


Hur glad är du? How nervous were you? How chocked are you? Nej, hundrametersvinnaren var inte alls chockad över att han vann eller att tiden var 9,69 - det var bara resten av världen som var chockad. Eller åtminstone lite häpen. Förvånad. Hänförd. Hur hänförda var vi? På en skala från ett till tio? Reportern borde kanske lämna fram en streckad linje med olika nivåer utsatta. Peka här: hur trött är du? Orkar du inte peka är du jättetrött. Det är som en elva på skalan som går till tio.


Till Linus Törnblad:

     "Hur sur är du för att Holm gick till final och inte du?" Nej, den frågan ställdes aldrig. Men nog tyckte jag Törnblad så lite missunnsam ut.


Det är inte bara prov på dålig fantasi utan också respektlöst mot idrottarna. Vad får reportern att tro att han vet om de är chockade, nervösa, glada, lättade, peppade, knäckt, trötta, hungriga eller på gränsen till sammanbrott? För vad ska man annat svara på frågan "Hur fantastiskt är det?"  än en förstärkande specifikation? Det vore intressantare att höra dem berätta om hur de verkligen tänker och känner. Plötsligt framstår den klassiska sportfrågan "Hur känns det?" som ett under av genomtänkthet.


     "Hur trött är du på reporterns fråga?"

     "Just nu känner jag mig jättetrött, faktiskt."

Av Lena M - 20 juni 2008 00:21

Det borde lagstiftas. TV4 borde inte få sända sport. Med fotbolls-EM har de gått för långt. Att det gick att sjunka lägre än deras ordinarie sportsändningar trodde man inte var fysiskt möjligt, men de har verkligen ansträngt sig för att förstöra ett stort mästerskap.


Om vi bortser från reportrars, programledares, kommentatorers och experters insatser (de flesta är ändå rätt okej och två (Backe och Fjällström) är bra) så har man i allt annat nått rock botten. Man har sänt från kl 17 eller 17.30 till midnatt under gruppspelet - sju timmars fotbollssändning. Jag, som gillar fotboll i allmänhet och EM/VM i synnerhet, dreglar vid blotta tanken. Försnack, spekulationer, experter som analyserar, reportage om olika spelare och från olika länder, intervjuer, historik, tabeller och sedan mellansnack och slutligen eftersnack med repriser, analyser, sammandrag av matcherna, mera experter, mera reportage, kanske något underhållande halvfånigt inslag. Fotboll, fotboll, fotboll på längden, bredden och tvären i tre härliga försommarveckor - jag tuggar nästan fradga bara jag tänker på det!


Men så har det inte blivit. Av sju timmars sändningstid har tre ägnats åt fotbollsmatcherna och av de kvarvarande 3-4 timmarna har inte många minuter använts till något av allt det jag vill ha. Lejonparten av tiden har ägnats åt reklam. Från studion har stor del av de fattiga minuter man haft till sitt förfogande ägnats åt frasen "Vi kommer snart tillbaka" samt åt att berätta vad man ska säga nästa gång man kommer i sändning. Råkar man gå på toaletten, byta kanal en minut för länge, gå ut i köket och hämta en persika eller breda sig en knäckemacka med rädisor - ja, då har man missat den där enda meningen som någon ditfraktad fotbollskunning människa fick säga innan han blev avbruten med ett "men nu ska vi ta en kort paus".


Man borde väl kunna anmäla dem för falsk vittnesbörd för alla dessa "alldeles strax" och "kort paus"? Reklampauserna under EM-sändningarna kan inte kallas korta om man inte med kort tänker på Mertezacker och Jan Koller. Pauserna har varit längre än alla landslags alla längsta spelare tillsammans och pågått i tidevarv där generationer har hunnit födas, växa upp och dö ut. I lördags såg jag en hel långfilm på ettan i EM-pauserna.


Vad vi måste kräva är en statlig kanal för sportsändningar. Sport, kultur, utbildning och nyheter - det är en mänsklig rättighet att få tillgång till detta via televisionen. Ett välordnat land som Sverige kan inte tillåta att sådant ansvar hamnar i knät på TV4. Det måste finns en statlig kanal för detta. Dygnet runt, året om, alla dagar ska direktsänd sport visas när sådan finns att visa. Ingen detalj får lämnas till slumpen när det gäller EM, VM, OS och världscuper.


Som det är nu finns bara en enda förmildrande omständighet vad gäller EM-sändningarna och det är själva fotbollsmatcherna. Vilket inte är en självklarhet utan mer känns som Guds försyn. I händerna på fyran kan sändningen lika gärna brytas efter 89 minuter. Som man gör i alla friidrottssändningar. "Vi hinner tyvärr inte se 1500 metersloppet eftersom det är dags för Nyheterna men ni får veta resultatet i Sporten senare i kväll" säger man och sänder sedan reklam i åtta minuter! När ett 1500 meterslopp inte ens tar fyra minuter. Så varför sända varenda passning i en fotbollsmatch? Helt ärligt är det ju en hel del utfyllnadspass mellan backar och meningslösa tjonganden från backlinjen mot motståndarnas straffområde. Om det i ett tiotusenmeterslopp (eller föralldel ett på 3000 meter också) räcker att visa de två första varven och de fyra sista så skulle väl en fotbollsmatch kunna kortas till åtminstone 70 minuter. Vi kan inte vara säkra på att vi är skyddade mot sådana övergrepp!


Det finns bara en lösning. Förbjud kommersiella kanaler att sända sport. Inrätta en statlig sportkanal.


Kräv sporten tillbaka till folket! EM tillbaka till fotbollsnördarna! Och det är bråttom. Det är bara femtio dagar till OS.

Av Lena M - 11 juni 2008 20:00

Zlatan har hår. En redig kalufs. Det hade Micke Nilsson också. Nu är han rakad på huvudet så till den milda grad att man inte ser om det är han eller Chippen. Eller Henke utan dreads. Alla ser ut som Ljungbergs stubbade ägg. Till och med Anders Svensson har snaggat sig. Tur att han inte hittade rakapparaten i alla fall. Det växer väl snart ut igen. Jag saknar den charmiga slingan som föll ner i hans panna. Mellberg som tidigare matchade skägget med en lika lurvig peruk bytte också till rakad skalle ett tag. Det gjorde inte saken bättre. Daniel Andersson. Tobias Linderoth. Teddy Lucic, Magnus Hedman - ja ett tag var det rena rama epidemin.


Se på ett landslag som Rysslands. Samtliga har hår.


Cannavaro har förvisso rakad skalle. (Så är han skadad också.) Men annars är italienarna föredömliga med sina fina mjuka frisyrer. Tyskarna har allt man kan önska sig i hårväg. Se bara på Joachim Löw, förbundskaptenen. Så mycket vackert hår ser man sällan på en svensk man i den åldern. Han har dessutom den goda smaken att inte falla i någon av fällorna att låta det växa omotiverat långt (eller spara till en konstlad hästsvans) eller ofoget att klippa upp det kort mot huvudsvålen. (Vid förra mästerskapet visade han ytterligare prov på sin goda smak genom att vid sin sida ha ett blont exemplar i likadana kläder; vit slimmad skjorta och svarta välsittande byxor. Om än med något högt hårfäste. Som världsmästare har man dock alltid en viss prutmån. Men det här är en parentes. I den mån Jürgen Klinsmann kan passera som parentes).


Så vad jag undrar är detta: är det genetiskt, geografiskt eller en fråga om mode?


Varför har svenska män rakad skalle eller är tunnhåriga? När tyskar, italienare, ryssar, greker och turkar HAR HÅR?

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards